Det här vill jag göra

Odla och skriva.
Gräva och läsa.

Alltså jorden och orden
i nån slags kombination.

Inget av det får jag betalt för, isåfall måste jag
göra det för andra och då blir det genast villkorat.
men låt gå för det då.
Bättre än inte ha det.
Jag önskar mig av universum i natt
skrivtid och jordtid.

Sånt jag tänker på i oktober

Drottningen väntar på
att jag ska bli klar någon gång
Följa henne upp genom svarta vattenmassor
slå ut som en vit näckros
i hennes armar

Det jag är räddast för
är att bli avslöjad
hånad av hela mänskligheten

Men ändå
låta det vackra
slå ut ur händerna
Som rosor
ur handflatans mitt


Det här är första dikten i min samling.
Diktsamlingen är en skilsmässosvit och handlar om uppbrott, separation, familjeliv.
Jag tänker på dikterna, att jag borde jobba mer med dem men inte riktigt vill. De har på nåt sätt tjänat ut och jag vill gå vidare.
Jag tänker på pengar också, att få allt att gå runt, jag har tak över mitt och barnens huvuden, jag har mat att äta, till och med en bil. Det fungerar.
Jag tänker på att jag vill något mer men inte kommer till skott, det är så många lager av motstånd emellan. Eller vad är det jag hindras av? Om det verkligen är viktigt, om det behövs.
Jag tänker på min historia, att gräva där en står.
Att solen lyser över fälten och ängarna och snart ska jag gå ut i skogen, kanske går jag bara rakt ut och ser var jag hamnar. Till en stor sten som slungats in på istiden, jag vet var den är.

Sjuk i köket på tidiga kvällen.
Det är hösttermin igen, jag är tillbaka i lägenheten som varje år vid den här tiden.
Det för alltid med sig en massa nya tankar, en mer objektiv syn på Järnalivet.
Det är inte helt lätt att pressa in sin själ i en lägenhet högst uppe i hyreshuset efter hela sommaren fri i skogen, det gör ont på nåt sätt. Det gör ont med anpassning. Men anpassas måste jag för att få pengar till mat och räkningar och för att köpa byxor till mina barn. Sätta mitt liv i relation till andra liv, inte lika lyckligt lottade ensamstående mödrar i andra delar av världen. Känns det bättre då?
Tänkt att jag ändå har dessa tre barn i min vård, den ständiga utmaningen det är.
Kommer jag att sakna den när de är stora och flyttat hemifrån?

Men idag tänker jag på vad jag helst vill göra om jag är fri att välja, jag måste nog jobba i minst 25 år till. Med vad? Ska jag hanka mig fram med skolkök, boenden och vikariat och försöka hitta tid att skriva där emellan. Just idag känns det inte så lockande. Idag vill jag ha en räkmacka att glida in i himlen på. Adjöken onsdag klockan 7.

Gotland

Min finaste semester på länge, jobbigt dock att vara en otränad 41-åring och ha konstant motvind vilket håll vi än cyklade åt. Och stift som en stege varje morgon efter nattens tältsömn på hårt, knöligt underlag, men ack så glad och kär å havet!

Hatting around i sommarhuset.
Här blire inte mycket gjort, i vanlig ordning, i mina ögon.
Lite sylt, lite cykel, lite barn, lite matlagning, lite sitta på trappan.
Men natten är ljummen i natt, månen stiger knappt över grantopparna, tystnaden växer
sig stor i bröstet och det är vackert.
Igår kom jag hit med barnen efter festival i Skattungbyn. Det var såå skönt att komma hem, jag kände mig så hemma. Och det var fint att vara på festivalen. Inspirerande och barnen glada.
Men vad jag än gör den här sommaren känns det märkligt och ovant. Som om jag gör allt för första gången, som om jag inte vet hur en gör någonting.
Blommorna blommar av sig själv ändå, sprider sig, eller dör ut, eller ligger i träda.

Från sommarhuset

Nu är jag här med tre söner.
Det är första gången jag styrt upp allt själv ett sommarlov med dessa tre som ensamstående.
Städat och packat ner hela lägenheten för att hyra ut den över sommaren.
Fått med mig barnen hit med löften om minigolf, att vi ska starta ett cafe, att vänner får komma å hälsa på, att de får spela wi, badhus.
Stressande frågat mig själv varför jag utsätter mig för den här flytten?
Vad är vinningen? Att följa en plan bara för att följa den?
Min käraste och alla mina vänner är i Järna och har sommarlov och nu åker jag där ifrån, konstigt.
Nåväl, det är grönskande vackert här och guldregnet blommar och doftar i hela trädgården.
Det regnar och en vill bara va inne, men barnen är glada, underligt...
Så mycket vi stretat här, kommit hit med stora flyttlass, höns, katt, plantor som måste i jord snabbast möjligt. Inget vatten, inget golv, regn hela sommaren och inget körkort hade jag de första åren.
Om jag bara är här och läser böcker, går och drar upp lite nässlor och ogräs när jag känner för det, kanske renoverar ett fönster då har jag varit duktig på avstressningsfronten.
Njuta, se, upptäcka, uppleva, känna. Låter som en retreat.

8 juni 2016

Sommarkväll.
Jag har just släppt iväg fyra tonårskillar ut i det vilda, till där alkoholen flödar och ingen vill svara i telefonen när föräldrarna ringer.
Jag sa "ni kan väl komma hem klockan tolv senast?" De vred och vände sig, ville inte svara.
Skräckscenarier spelas upp i små snabba scener i mitt huvud. Vad vore värst?
Att de spyr ner alla madrasser? Att de inte kommer hem överhuvudtaget? Att de gapar och skriker och väcker småsyskonen som ska gå upp klockan 7 imorgon bitti.
Att jag anses som en dålig mamma av de andra föräldrarna?
Kommer jag kunna sova i natt? Imorgon ska jag upp och skriva, läsa, prestera.
Om jag hinkar i mig en vinare kanske jag somnar, men då är jag å andra sidan okapabel om de verkligen behöver mig. Hur jag än göra är det otillräckligt.
Modern med den ständiga skulden, för att hon gjorde för lite för sina barn, för alla som behövde henne.