Från sommarhuset

Nu är jag här med tre söner.
Det är första gången jag styrt upp allt själv ett sommarlov med dessa tre som ensamstående.
Städat och packat ner hela lägenheten för att hyra ut den över sommaren.
Fått med mig barnen hit med löften om minigolf, att vi ska starta ett cafe, att vänner får komma å hälsa på, att de får spela wi, badhus.
Stressande frågat mig själv varför jag utsätter mig för den här flytten?
Vad är vinningen? Att följa en plan bara för att följa den?
Min käraste och alla mina vänner är i Järna och har sommarlov och nu åker jag där ifrån, konstigt.
Nåväl, det är grönskande vackert här och guldregnet blommar och doftar i hela trädgården.
Det regnar och en vill bara va inne, men barnen är glada, underligt...
Så mycket vi stretat här, kommit hit med stora flyttlass, höns, katt, plantor som måste i jord snabbast möjligt. Inget vatten, inget golv, regn hela sommaren och inget körkort hade jag de första åren.
Om jag bara är här och läser böcker, går och drar upp lite nässlor och ogräs när jag känner för det, kanske renoverar ett fönster då har jag varit duktig på avstressningsfronten.
Njuta, se, upptäcka, uppleva, känna. Låter som en retreat.

8 juni 2016

Sommarkväll.
Jag har just släppt iväg fyra tonårskillar ut i det vilda, till där alkoholen flödar och ingen vill svara i telefonen när föräldrarna ringer.
Jag sa "ni kan väl komma hem klockan tolv senast?" De vred och vände sig, ville inte svara.
Skräckscenarier spelas upp i små snabba scener i mitt huvud. Vad vore värst?
Att de spyr ner alla madrasser? Att de inte kommer hem överhuvudtaget? Att de gapar och skriker och väcker småsyskonen som ska gå upp klockan 7 imorgon bitti.
Att jag anses som en dålig mamma av de andra föräldrarna?
Kommer jag kunna sova i natt? Imorgon ska jag upp och skriva, läsa, prestera.
Om jag hinkar i mig en vinare kanske jag somnar, men då är jag å andra sidan okapabel om de verkligen behöver mig. Hur jag än göra är det otillräckligt.
Modern med den ständiga skulden, för att hon gjorde för lite för sina barn, för alla som behövde henne.

Idag, tre möten efter varann.
I rad.
Uppstryrda möten med andra människovarelser som också lever sina liv
och trampar omkring i samma närområde som jag.
Några av dem nära mig, några lite längre bort.
Jag tycker om det! Jag har förstått att jag verkligen inte vill vara ensam
även om det är gott för mitt inre ibland.
Men att vara i samspel är det som inspirerar mig att leva, att skriva, att lära.
På min gård mellan husen får jag en del torgskräck så här års,
vill inte visa mig, vill smyga ut bakvägen.
Men det är en annan slags möte, på väg till nåt, inte utvalt, frivilligt.
Med grannar som jag gillar visserligen, men det är något med integritet.
Att gå in och ut som en vill, utan rapport om vart och till vem...

Oöverstigliga diskberg
är ingeting som bekommer mig längre.
När jag lever ensam finns det ingen annan att störa sig på
förutom sig själv. Nu är det möjligtvis barnen som ser lite smuts här och där
och skäms, vill att jag ska ta bort. Men då säger jag bara, att de kan de göra själva.
Sen åtgärdar jag när jag inte har nåt bättre för mig.
Nu har jag tagit fasta på, gör bara det nödvändigaste, resten är lek.
Eller hur var det egentligen?

Det står en arme i köket
slår ut med armarna
för att kramas
Jag går förbi
låssas som det regnar
Regnar bort hela härligheten

På tåget sitter jag igen, det är två månader sen sist. Jag ska till Malmö på skrivkurs-utbildning.
Solen lyser på Småland, Solen lyser på Lund.
Jag är så lätt i sinnet, det är som om jag inte ens har något. Jag är så lätt till mods, jag är bara närvarande. Sist jag åkte här var jag helt under isen, det behövdes ingenting för att ta mig längst ner i avgrunden. En sång som tog mig dit, en sorgsen tanke. Jag stapplade ut på perrongen då och fick inget fäste, ingenting bar mig, jag gick som en zombie hem till min bror och bara grät.

Nu är det något helt annat, nu har jag haft islossning och totalt genombrott. På två månader har jag genomgått någon slags trasformation. Jag har tappat tio kilo av min vikt, jag har förstått att jag är buren, att jag inte behöver sörja mer, jag har bearbetats i den hårdaste torktumlaren och kommit ut på andra sidan. Till största del handlar det om att jag gjort andningsterapi, den har hjälpt mig att gå framåt i en snabb fart. Det ska jag berätta om någon gång.
Men det bästa av allt är att jag är förälskad. Jag trodde aldrig jag kunde bli det igen.
Så här överväldigande stort och vackert! Jag känner mig som en tonåring, blir förvånad när jag ser mig i spegeln och jag är medelålders. Inuti sjuder det av tonårsförälskelse som inte vill någon annat än att vara just förälskad. Så har alla sagt, "Det finns så många härliga män." Jag har fnyst.
"Snart kommer våren och sommaren." Som om det skulle hjälpa mig." Du behöver tid.."
Alla gamla klyschor, de verkar stämma på mig perfekt.
Jag är så mänskligt mänsklig, hela jag är en klyscha, mitt liv är, och får gärna vara.
Efter den här hösten och vintern som varit den värsta i mitt liv är jag öppen för nästan vad som helst.
Klyschor, kärlek, att inte vara rädd, kasta mig ut eller inte göra det. Allt blir bra, det blir bra.

På flera dagar äter jag nästan ingenting.
Det är skönt, rensar ut huvudet och kroppen.
Det finns ändå ingen hunger eller sug efter mat.
Det är som om det är stopp i halsen, inget kan tuggas eller sväljas.
Det är inget beslut, det bara blir så. Det är som att något annat är mättat, sorglighetskvoten.

Det finns en stor oro kring att inte äta, är man redan väldigt smal eller fortfarande
växer är det så klart inte bra. Men jag är inget av det, jag har stor rumpa och lår att ta av.
Och jag är 41 år.
Det ger en klarhet i sinnet att inte inta föda, tankarna blir mer skärpta och rena.
Är jag mätt går allt blod till magen för att smälta maten, nu är det bara kroppens egen tomgång
som håller igång.

Jag har alltid älskat att äta och ätit mycket, mest av alla. Men det är förknippat med njutning och begär efter mer, och nu är det som bortblåst. Är det inte märkligt? Hur allt kan vändas om till det helt motsatta? Det kallas skilsmässobanta.