På flera dagar äter jag nästan ingenting.
Det är skönt, rensar ut huvudet och kroppen.
Det finns ändå ingen hunger eller sug efter mat.
Det är som om det är stopp i halsen, inget kan tuggas eller sväljas.
Det är inget beslut, det bara blir så. Det är som att något annat är mättat, sorglighetskvoten.

Det finns en stor oro kring att inte äta, är man redan väldigt smal eller fortfarande
växer är det så klart inte bra. Men jag är inget av det, jag har stor rumpa och lår att ta av.
Och jag är 41 år.
Det ger en klarhet i sinnet att inte inta föda, tankarna blir mer skärpta och rena.
Är jag mätt går allt blod till magen för att smälta maten, nu är det bara kroppens egen tomgång
som håller igång.

Jag har alltid älskat att äta och ätit mycket, mest av alla. Men det är förknippat med njutning och begär efter mer, och nu är det som bortblåst. Är det inte märkligt? Hur allt kan vändas om till det helt motsatta? Det kallas skilsmässobanta.