Det står en arme i köket
slår ut med armarna
för att kramas
Jag går förbi
låssas som det regnar
Regnar bort hela härligheten

På tåget sitter jag igen, det är två månader sen sist. Jag ska till Malmö på skrivkurs-utbildning.
Solen lyser på Småland, Solen lyser på Lund.
Jag är så lätt i sinnet, det är som om jag inte ens har något. Jag är så lätt till mods, jag är bara närvarande. Sist jag åkte här var jag helt under isen, det behövdes ingenting för att ta mig längst ner i avgrunden. En sång som tog mig dit, en sorgsen tanke. Jag stapplade ut på perrongen då och fick inget fäste, ingenting bar mig, jag gick som en zombie hem till min bror och bara grät.

Nu är det något helt annat, nu har jag haft islossning och totalt genombrott. På två månader har jag genomgått någon slags trasformation. Jag har tappat tio kilo av min vikt, jag har förstått att jag är buren, att jag inte behöver sörja mer, jag har bearbetats i den hårdaste torktumlaren och kommit ut på andra sidan. Till största del handlar det om att jag gjort andningsterapi, den har hjälpt mig att gå framåt i en snabb fart. Det ska jag berätta om någon gång.
Men det bästa av allt är att jag är förälskad. Jag trodde aldrig jag kunde bli det igen.
Så här överväldigande stort och vackert! Jag känner mig som en tonåring, blir förvånad när jag ser mig i spegeln och jag är medelålders. Inuti sjuder det av tonårsförälskelse som inte vill någon annat än att vara just förälskad. Så har alla sagt, "Det finns så många härliga män." Jag har fnyst.
"Snart kommer våren och sommaren." Som om det skulle hjälpa mig." Du behöver tid.."
Alla gamla klyschor, de verkar stämma på mig perfekt.
Jag är så mänskligt mänsklig, hela jag är en klyscha, mitt liv är, och får gärna vara.
Efter den här hösten och vintern som varit den värsta i mitt liv är jag öppen för nästan vad som helst.
Klyschor, kärlek, att inte vara rädd, kasta mig ut eller inte göra det. Allt blir bra, det blir bra.

På flera dagar äter jag nästan ingenting.
Det är skönt, rensar ut huvudet och kroppen.
Det finns ändå ingen hunger eller sug efter mat.
Det är som om det är stopp i halsen, inget kan tuggas eller sväljas.
Det är inget beslut, det bara blir så. Det är som att något annat är mättat, sorglighetskvoten.

Det finns en stor oro kring att inte äta, är man redan väldigt smal eller fortfarande
växer är det så klart inte bra. Men jag är inget av det, jag har stor rumpa och lår att ta av.
Och jag är 41 år.
Det ger en klarhet i sinnet att inte inta föda, tankarna blir mer skärpta och rena.
Är jag mätt går allt blod till magen för att smälta maten, nu är det bara kroppens egen tomgång
som håller igång.

Jag har alltid älskat att äta och ätit mycket, mest av alla. Men det är förknippat med njutning och begär efter mer, och nu är det som bortblåst. Är det inte märkligt? Hur allt kan vändas om till det helt motsatta? Det kallas skilsmässobanta.

Ursus arctos

Jag gör en resa in i mig själv om natten.
Det stormar och viner i ventilerna men jag är inte rädd, jag har ryggen fri.
Jag färdas genom det som är viktigt, till det som sinnet trasslat in sig i.
Men det är modergudinnan som för mig dit, hon tar mig först till mig själv.
Där växer blommor ur mitt huvud, jag är buren av mina egna armar där.
Du måste stanna, vila här, viskar hon. Det är viktigt att du gör det.
Kanske är det just att hon viskar, det snuddar vid såren på ett särskilt smärtsamt sätt.
Det snuddar vid hjärtats sprängfyllda gräns.
Jag är så frågande, ska jag verkligen stanna här så länge? Som om det inte vore värt.
Ska jag inte gå dit där det gör ännu ondare?
Nej, varför? Stanna här med dig själv, se hur fin du är, hur det växer ur dig,
hur ditt hjärta slår så varmt och regelbundet.

Det kommer en björn emot mig, en ring av eld slår upp. Elden är god, björnen är god.
Jag ser björnens spår i snön, den vill visa mig något där framme. Men jag följer inte efter,
jag är ändå inte tillräckligt modig för att gå vidare. Jag trodde jag kunde, men nu falnar elden.
Hjärtat har nått sin sprängfyllda gräns.

Brunbjörn ursus arctos
Vänta in dig. Min gåva till dig är att känna dig hel.
Spring inte ifrån dig själv.

Fackelvandring

i skogen till ett berg med eld och stenar, mjuk mossa och barnen som leker i mörkret. Det är äkta fredagsmys, ingen kommer ihåg att det finns chips och film 

där hemma i lägenheten. 

När jag var ung bodde jag i Dublin ett tag. Det hände så mycket under den tiden.
Jag växte till mig och förstod en massa saker om mig själv och min omvärld.
Jag mötte massor av människor som inte kunde ha funnits någon annanstans. Jag liftade runt på Irland och såg platser och landskap från sagor, jag lärde mig att dricka jättestora guinness och röka hemrullade cigg, lärde mig alla Robin Hoodfilmens repliker utantill och att ta hand om små irländska barn. Jag har inte varit  där på 21 år, och nu känner jag jättestarkt att jag måste återvända.
Det är någonting där jag ska hämta eller uppleva, kanske glömde jag något kvar?
Precis nu sitter jag och kollar biljetter, känner mig lite ensam och rädd att fara dit själv. Men jag ska bara göra det ändå. Då plinglingar det i mobilen "Klara vill du följa med till Irland sista veckan i maj?"

Små steg i snön

Jag har aldrig velat skriva för personligt här, det har känts utlämnade att allt hamnar, gud vet var
i yttre rymden! Så jag har inte skrivit om att den här hösten har varit den mest maxat jobbiga i mitt vuxna liv, för att jag skilt mig. Efter 11 års förhållande. Det är vad allt kretsat kring de senaste månaderna, min stora sorg och förtvivlan. Nu tänker jag att det är ändå värt att skriva om det. Det händer så mycket i mig som är spännande i smärtan och värt att nedteckna. Som kan vara till goda för någon annan som tittar in här ibland.
Jag vill framåt inte bakåt, men smärtan håller mig kvar. Jag har inte tillräckligt bra redskap för att bara ta framåtkliv. Allt som heter svartsjuka, offerroll, ångestattack, dålig självkänsla osv. erfarar jag.
Men emellanåt känner jag att ljuset rinner in, det går inte att hejda för jag har ett stort ljus i bröstet som vill vara där, kanske är det överlevnad. Det  är alla gamla sår som öppnats igen. Som blivit påminda när samma sak händer en gång till.
Jag blev lämnad, övergiven som barn, där sitter det onda fast, det har aldrig läkts helt.
Vad man kan göra för att komma vidare? Låta smärtan och ångesten få ta plats, inte fly ifrån den säger de kloka. Släpp allt annat, gå in i smärtan, stanna. Till slut lär sig kroppen att det inte är farligt, att man inte dör.
Jag har såååå svårt att göra det här! Men varför? Varför inte bara göra det ändå? Det är som om hjärnan är inkörd på ett spår och vägrar byta.
Små små steg framåt i snön.