Vi anländer om natten till vårt hus i skogen. Jag blir inte upprörd när jag ser gräsmattans en meter höga gräset vajja i vinden. Det var väntat, och jag har redan tänkt på det i bilen. inte stressa upp mej, en sak i taget....Ett ord slår an i mitt inre, jobba, jobba, jobba.

Jag ska aldrig vila. 

Jag ska lia, jag ska räffsa, jag ska gräsklippa. Sen ska jag göra ordning det som ska bli tv-rum. Innan fredag, för då är det midsommar. Men innan dess kommer hönorna och de nykläckta kycklingarna. Så jag måste bygga ett hönshus och en hönsgård innan torsdag. 

Sen måste jag tömma allt i herbret så att vi kan ställa alla verktyg där, för nu står de i hallen så man inte kommer in i huset. 

Men barnen är hungriga hela tiden och sover inte förena klockan halv 12, på kvällen. Dessutom bråkar dom och slår sej var 5 min, så jag måste komma och lösa konflikt, bära, laga mat, diska, plocka undan, plocka fram. 

Jag ville ju det här! Jag ville ju så gärna ha ett hus, jag ville ju så gärna ha barn! Men varför var det ingen som varnade mej? Som såg mej stadigt i ögonen och sa " det kommer bli så HÄR... Vill du verkligen det?"

Och när jag ligger och somnar min yngsta son, minns jag mej själv som barn. Kanske 8 år. Helt bedårande fri! Utan tyngd på mina axlar. Jag springer på stigar och vägar runt min faders gård. Allt som är, är NU och här med mej, allt som växer ur jorden är jag. Träden och stenarna, skogens sus, mina ben som för för mej genom det höga gräset. Hon är nästan helt borta, den där vackra lilla flickan. Ändå förnimmar jag det som hon såg. Ändå önskar jag att jag var hon istället.

                                                   

De här tre böckerna ska jag läsa i sommar.

SKA jag.
Det kan bli nog så svårt ska jag säga, med allt annat som pockar...
Härom dagen lyssnade jag på bokcirkeln i P1, så bra och inspirerande smalprogram där en grupp författare läser klassiker och pratar om dom. Då läser de just "En dåres försvarstal" och de fick mej att vilja sluka boken direkt! Skriver för över hundra år sedan handlar den om ett svårt kärleksförhållande, förväntningar, krav, plikt, sexualitet, kvinnlig frigörelse osv. ALLT som är spännande, som jag tycker ... Och Strindberg också, denne kaxige, svenska kvinnohatarskald som jag aldrig haft något intresse för. Nu tycks han full av självinsikt och mod.

Jag dammar bakom böckerna. Det gör jag en gång om året när vi till min förbannelse hyr ut lägenheten över sommaren. Där i hyllan står den här mycket läsvärda boken som ni säkert har hemma allesammans! 

På måfå slår jag upp en sida och får dessa utmärka tips! Hur har jag egentligen kunnat leva utan detta fram till nu?

Ibland förstår man plötsligt, för ett ögonblick.
Jag ser att om det är vackert i mej, spelar det ingen roll om det är vackert utanför.
Halva mitt liv har redan gått.
Det finns ingen tid att spilla.

Almfrö på Hornsgatan, ligger som mjukt silke i drivor när vi går förbi. Fötterna har aldrig känt dess like.

 

Jag är äldst i hela Tantolunden men det gör inget. Jag tänker ändå ta tåget hem klockan tio. 

Sjukdrömmar, jag vaknar av att någon rycker i ytterdörren. Det är eftermiddag och jag har sovit i flera timmar. Jag drömde om en pojke som hette Janos...
Just nu passar det inte att bli sjuk, jag vet inte när det skulle passa bra? Men inte nu iallfall.
Lägenheten ska tömmas, jag måste städa bakom spisen, allt ska klaffa och det är skolavslutning också.
Som vanligt vill jag något annat. Jag vill bli bonde och jag vill sitta i Tantolunden med mina vänner och dricka cava. Sommaren rycker i mej, nervöst och rusigt. "Kom nu då! Kom med! Du har ju inte ens plockat några liljekonvaljer! Hur kunde du glömma bort det!"
Allt det hinner jag tänka några sekunder innan jag rusar upp ur sängen och öppnar dörren för familjen som varit och badat. De snubblar in bland alla tusen skor i hallen, dom hungriga " vad blir det för mat?" Nej, jag vill inte laga mat, jag vill inte befatta mej med familj som behöver olika saker. Jag vill hellre ligga under täcket och tänka på hur synd det är om alla i Turkiet som blir sprayade av tårgas.
Jag vill tänka på bikupor och små getter som jag ska mjölka, kom inte och stör mej, jag har nog med mej själv...

Den här kvällen

Kvällen är ljum och ljuv, jag vill egentligen bara galoppera ut bland de grönskande bladen, men jag håller mej kvar framför dataskärmen som min egen fånge. Jag tänker på min skrivkurs som är slut, jag sörjer lite.
Hur ska jag klara det nu? helt själv...
Jag behöver den där uppbackningen, någon som håller mej om ryggen. Det är iallafall vad jag inbillat mej. Under skrivåret har jag på något sätt förstått hur svårt det är, att skrivandet är ett hantverk jag måste lära mej att bemästra. Kanske har jag talang, men det räcker inte så långt. Jag måste skriva och skriva och skriva och läsa, läsa, läsa. "Klassikerna ska man plöja", sa en bokförläggare vi hälsade på med skolan, "litteratur som hållit genom årtionden". Jaha, var börjar man då?
Strindberg kanske, men honom är jag inte så sugen på för den kvinnofientliga attityd han verkar ha. Hur ska jag kunna läsa honom med öppet sinne?
Förläggaren sa "läs Harry Martinsson", jag har inte läst något av honom heller. Jag gillar Moa Martinsson, känner mej nära henne för att hon var mamma och kvinna. Och när jag frågar förläggaren vilken är hans kvinnliga favorit genom tiderna tänker han en stund och säger "Selma Lagerlöf." Och det var ju på något sätt typiskt, vem skulle han annars tänka på? Då säger jag att jag menade en internationellt känd författarinna, men det kommer han inte på någon. Sara Lidman, Kerstin Ekman får han ur sej i förbifarten, men det är mer som om han minns att de finns...
Ja, jag får väl läsa Semla då, har börjat på Gösta Berlings saga förut och tyckte den kändes seeeeg.
Men kanske är den nyttig, och tar mej till en plats jag aldrig varit förr. Och kanske får jag mer språk att använda. Jag som tänkte att det var så enkelt, bara fatta pennan och dra iväg!