Apokalyps

Kära värld!
Jag går varje dag runt med en apokalyptik känsla.
Det är både sorgligt och förväntansfullt.
Jag måste bara hinna ställa allt till rätta först med mina närmaste människor.
Mamma, barnen, dej.
Och vad ska vi med alla sakerna till?
Vi vet ju allihop att de egentligen är totalt värdelösa.
Om jag vågar kanske jag gör mej av med allt!
Men då måste jag bli väldigt, väldigt modig först.

Ingen kan i sitt hjärta förneka skönheten i det sanna.

Två svenska poeter som jag gillar. Bruno K Öijer och Karin Boye.

Hur kan jag säga av Karin Boye

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

Bruna K Öijer

Du gråter hårt och öppet
vid ett bord du ställt in i dej själv
landskapet framför oss
är knappast mer än en sliten tältduk
som sugs in och ut
med ditmålade sjöar, regntunga fält och ett
orangefärgat, bortskrapat moln
jag vet vad som krävs
jag måste hålla undan allt som stör
tills det bara finns tecken kvar på att du
börjat ge dej av
och att du gör rätt som ger dej av


De här dikterna har jag läst och älskat! De sitter fastvuxna i mitt hjärta och de talar precis så att jag förstår och kan känna det samma...

en liten dikt för 24 oktober

Nu tystnar dagen.
Nu klämtar ljusets sista låga och varje andetag
tar sej igenom.
Om jag inte hållit dina händer så gör jag det nu.
Om jag inte sagt något på spanska så gör jag det.
Viva la vida loca

Vissa dagar är dagar att dö på.
När alltet tycks meningslöst på jorden och den enda befrielsen
skulle vara att somna in för gott.
Igår var det så.
Men inte idag!
Idag flyger fåglarna och det verkar som om till och med jag skulle
kunna ha lite äventyr.

Sheraton

Jag tänkte
om jag har på mej de här tofflorna kommer jag bli rik.
Men nu känns det mer tvärtom, jag ser fattig och hemlös ut i dem.
På något sätt kan jag ändå tro att den här tesen stämmer,
"börja bete dej som om du har pengar så får du det!"
Men i mitt fall handlar det om något annat, det är inte meningen att jag ska
ha pengar i det här livet, det är något annat jag ska göra.
Jag vet bara inte vad.

Nu älskar jag Maria Montazami.
Hur gick det till?
Jag såg henne på tv i ett feelgoodprogram där hon
pratade med släpig Västeråsdialekt och dukade bordet med
linneservetter. Hon var så moderlig och genomgod, jag ville ha henne
som mamma, eller jag ville bli henne!
Rik och skön och inga problem och allt bara brabrabra.
Något slags barbieideal som jag plötsligt bejakar!
Härligt!
Eller småsjukt?