Några dagar i vårt hus.
Det är så fint här och vi har hållit på så mycket sen vi köpte huset för fem år sen.
Ändå är det såå mycket kvar som jag vill göra!
På vintern är det lättare att vara lite lejd back än på sommaren, då är det som om allt kommer över mej som jag vill få gjort och jag kan inte tänka på annat. Nu kan jag mer betrakta objektivt.
I somras gjorde jag i ordning ett rum innanför köket som varit förråd sen vi kom hit, jag målade med en ljus gul äggoljetempera på väggarna och listerna målade jag grå med linoljefärg.
Jag fattar inte varför, men jag tänker alltid att jag är i Norge när jag sitter där inne! Det är helt enkelt det norska rummet. Kanske är det något med ljuset, det reflekterar så vackert i de gula väggarna.
Norskt ljus alltså... Än så länge är det ett ganska tomt rum och det är så skönt! Jag har alltid velat ha ett minimalistiskt sovrum, men nu har jag ett minimalistiskt norskt rum istället.
Faktiskt var det en vän till mej som kom på besök som förstod vad jag menade när jag sa att det känns norskt, jag blev så glad att hon förstod att jag glömde fråga vad hon associerade till.

 

Dagens nyheter

Om man jobbar bra i köket kan man få sig en syltmacka som belöning.

Hårdbrödet från Solmarka gård utanför Kalmar. Tahin och hallonsylt på toppen. Ser ut som ett litet kött.

Retorno

Frankrike var underbart!
Jag kom till mej själv under dessa dagar och återvände till det gråkalla Sverige i en drömbubbla...
Den varade i ett dygn ungefär, nu är jag åter i den uppstramade verkligheten.
Jag kom inte på något särskilt bra, skrev inte heller så mycket som jag hade tänkt, men det gjorde ingenting, hela tillvaron var bara så hel och skön.

Spirituella dagar! Jag åker till Frankrike en vecka! Solen ska lysa på mitt svullna anlete, jag ska vandra under paradisträden och lyssna efter franska fåglar. 

Vem blir man i luftrummet mellan jorden och himlen? Jag har aldrig varit borta från mina två yngsta barn mer än 4 dagar.

Tittskåp och dunkelt uttryckta budskap

Mina vänner i ateljén och jag ska göra en utställning på ett cafe i byn där vi bor, Järna. Jag har snöat in på miniatyr i tittskåp med underliggande budskap. Den här bilden är början på en måltid som jag bygger. Tårtan är av riktig marsipan och i brevet står en hemlighet.

Bambatantens beskyddare

Överallt finns tecken, det är lätt att glömma bort när ögonen grumlar sig av trötthet och dagen ligger lång och utdragen framför en.

Jag är trött på mig själv.
På mitt eviga malande som låter likadant i tusen år.
Ge mig lite tystnad, ge mej lite nya skämt som jag inte kan.
I och för sig har jag ett nytt arbetsliv som bamba-tant, men det innebär att jag inte har tid att skriva.
Och utan tid att skriva en lätt frustration som heter otålig och småsur.
En evig klagosång med hundra verser skulle jag kanske få till, om jag börjar nu.
Hälsningar från en liten undelat