Det piper i äggen

Plötsligt har tre kycklingar knäckt sina ägg och blivit födda på vardagsrumsgolvet i frigolitkläckaren. Det är så spännande att se dom vecklas ut ur skalen och börja kravla runt! Pipandes, alldeles blöta med ögonen vidöppna. Men hur har jag egentligen tänkt mej det här? Det är 20 ägg, om alla föds, var ska jag göra av dom? Jag trodde inte på att det skulle funka, nu är jag överrumplad av alla liv jag varit med och skapat.

Kan några bo på balkongen? Jag måste hitta tre miljoner så jag kan köpa ett hus och ha dom i. Åh åh åh, lilla bäbisungar. Tänk att ni fick liv så lätt!

Stockholm stad

I Stockholm finns det visst allt! Den här morgonen köper jag en kaffe för 39 kronor på Centralen och får en speciell kartong runt koppen så jag inte ska bränna mej. det var ju dyrt, men om man tänker på kartongen så förstår man ju....

Det är iallafall väldigt härligt att gå genom stan tidig morgon, för jag är så ovan. 

Ser allt med lantis ögon. Jag kan kosta på mej att kommentera saker högt som en tokig tant, snubbla över en betongkloss på trottoaren, kanske prata med främlingar och le i samförstånd med andra turister som fotot siluetter i dimman. Det är så vackert! Jag ser ju det, men det känns lite för fint på nåt sätt och rikt och kanske lite opersonligt och kanske lite dyrt. Trashankar, romer, hippies sticker verkligen ut i en så tillrättalagd stad och DET gillar jag inte, även om det är bedårande vackert när dimmorna lättar över söders höjder.

Som så många gånger finns inget tillräckligt neutralt personligt att skriva.
Jag har börjat i en ny skrivarklass, jag ska skriva. Jag SKA skriva.
Jag måste bara låsa in mej i en knäpptyst garderob för att få ro.
Få ro
Få ro
Få ro
Jag har tittat på alla i min klass hela dagen och tänkt på vad de är för ena.
Men slutsatsen är ändå, vi är alla kött och blod och våra hjärnor funkar trots allt ganska lika.

Diamanda Galas - Gloomy Sunday

Fredag med Dimitri

Och jag är slut, förbi.
Försökte vara spontan och åka på en clownföreställning med barnen på eftermiddagen.
Den ena satt och somnande i min famn och den andre sparkade rastlöst, skrekgäspade och ville hela tiden åka hem. Det kostar på att vara spontan. Det kostar mitt inre lugn som är så ömtåligt.
Clownen var gammal och hette Dimitri. Det skojsiga var lite skoj, men gammaldags på nåt sätt och väldigt finlirat. Barnen tyckte att han var mer konstig än rolig.
Liksom inga moderna skämt, förutom att han låtsades prata i en telefon (fasttelefon med snurrsladd kanske?)  och att han började shuffla plötsligt, troligen omedveten om att det var just shuffla han gjorde.
För mej själv var det nästan som bilder i en dröm, en stor röd jävulskappa, fyra stora blåsinstrument som ljöd i en surrealistisk fanfar, bananer, en resväska.
Det mest fascinerande var alla antroposof-familjer från Järna som satt i publiken. Det verkar vara tradition att se den här föreställningen i kretsen av waldorf och antisfolk. Jag tillhör nog själv kretsen utan att jag skulle beskriva mej så, och jag har märkt att vissa saker GÖR man bara här. För att det är så och det räknas som sevärt eller görvärt.

Levande

 

Jag har något levande i en låda.

Det verkar högst osannolikt att det ska bli några kycklingar, men vi får la se om två veckor.

Jag går här och vänder dom två gånger om dagen minst, för det ska man. Tänker på gula och vita där inne som skvalpar runt och ska förvandlas.

Här lever det också, doftar och bubblar dygnet runt. Men vi får vänta tills midsommar, 

kanske är det ett gott svartvinbärsvin då...

Receptet är enkelt, 8 sockerbitar om dagen, i tre månader, sen stå till sej i flaskor så länge man orkar vänta.

Klockan är halv ett och vi kom precis in genom dörren, mina sura söner och jag.
Ute regnar det och blixtrar för första gången på evigheter.
Vi har varit på fest i en trädgård bland moussetårtor och kräftor.
Det mesta gick väl fel, eller gick det rätt? Kanske är det samma sak, eller lika bra...
Kanske var det en svart dag i Maria Thuns så och skördekalender,  en sån här dag när man inte ska göra någonting helst.
Jag får inget svar eller direktiv av mina förfäder på hur man bör leva sitt liv, så jag vet inte.
Det är människorna, hela tiden människorna som cirkulerar, finns till, jag uppsöker dom, vi finns runt varann...
Men jag avskyr människor, för jag är misantrop i mitt hjärta, en äkta misantrop.
En misantrop som inte klarar sej utan människor, kanske ett vanligt fenomen.
Ju äldre jag blir ju svårare har jag för folk. Men inte individerna, mer hela mänsklighet sammantagen.
Det är lite otydligt det här, svårt att förklara.
Men jag vet vad jag behöver, en ensam plats på jorden där jag kan banka en spade, slita med grenar och ge fan i vad alla andra gör. Här i civilisationen invaderas jag av grannar, skolfolk, bussfolk, bilister, sopåkare, cafeägare och verenda jävel stör mej.
Men vet ni vad som är sant?
Det är jag som har fel.
Alla människor kommer från samma goda hjärta.