Diamanda Galas - Gloomy Sunday

Fredag med Dimitri

Och jag är slut, förbi.
Försökte vara spontan och åka på en clownföreställning med barnen på eftermiddagen.
Den ena satt och somnande i min famn och den andre sparkade rastlöst, skrekgäspade och ville hela tiden åka hem. Det kostar på att vara spontan. Det kostar mitt inre lugn som är så ömtåligt.
Clownen var gammal och hette Dimitri. Det skojsiga var lite skoj, men gammaldags på nåt sätt och väldigt finlirat. Barnen tyckte att han var mer konstig än rolig.
Liksom inga moderna skämt, förutom att han låtsades prata i en telefon (fasttelefon med snurrsladd kanske?)  och att han började shuffla plötsligt, troligen omedveten om att det var just shuffla han gjorde.
För mej själv var det nästan som bilder i en dröm, en stor röd jävulskappa, fyra stora blåsinstrument som ljöd i en surrealistisk fanfar, bananer, en resväska.
Det mest fascinerande var alla antroposof-familjer från Järna som satt i publiken. Det verkar vara tradition att se den här föreställningen i kretsen av waldorf och antisfolk. Jag tillhör nog själv kretsen utan att jag skulle beskriva mej så, och jag har märkt att vissa saker GÖR man bara här. För att det är så och det räknas som sevärt eller görvärt.

Levande

 

Jag har något levande i en låda.

Det verkar högst osannolikt att det ska bli några kycklingar, men vi får la se om två veckor.

Jag går här och vänder dom två gånger om dagen minst, för det ska man. Tänker på gula och vita där inne som skvalpar runt och ska förvandlas.

Här lever det också, doftar och bubblar dygnet runt. Men vi får vänta tills midsommar, 

kanske är det ett gott svartvinbärsvin då...

Receptet är enkelt, 8 sockerbitar om dagen, i tre månader, sen stå till sej i flaskor så länge man orkar vänta.

Klockan är halv ett och vi kom precis in genom dörren, mina sura söner och jag.
Ute regnar det och blixtrar för första gången på evigheter.
Vi har varit på fest i en trädgård bland moussetårtor och kräftor.
Det mesta gick väl fel, eller gick det rätt? Kanske är det samma sak, eller lika bra...
Kanske var det en svart dag i Maria Thuns så och skördekalender,  en sån här dag när man inte ska göra någonting helst.
Jag får inget svar eller direktiv av mina förfäder på hur man bör leva sitt liv, så jag vet inte.
Det är människorna, hela tiden människorna som cirkulerar, finns till, jag uppsöker dom, vi finns runt varann...
Men jag avskyr människor, för jag är misantrop i mitt hjärta, en äkta misantrop.
En misantrop som inte klarar sej utan människor, kanske ett vanligt fenomen.
Ju äldre jag blir ju svårare har jag för folk. Men inte individerna, mer hela mänsklighet sammantagen.
Det är lite otydligt det här, svårt att förklara.
Men jag vet vad jag behöver, en ensam plats på jorden där jag kan banka en spade, slita med grenar och ge fan i vad alla andra gör. Här i civilisationen invaderas jag av grannar, skolfolk, bussfolk, bilister, sopåkare, cafeägare och verenda jävel stör mej.
Men vet ni vad som är sant?
Det är jag som har fel.
Alla människor kommer från samma goda hjärta.

Jag har glömt bort att skriva. Allt är rörigt. Inuti och utanpå. Det finns ingen som styr upp det heller, själv är jag okapabel. Jag försöker med en handskriven lista, den försvinner snart i kaoset. 

Hur kan det vara att allt plötsligt rullat igång från att vara stilla?

Det kan ju bara betyda att det inte behöver vara så...

Jag stannar i vallmokaplarnas rassel, hos kycklingarna som får bo hos Görel nu, i det gröna havsvattnet  i Spanien.

Salta

Okej.

Om 4 timmar måste jag gå upp för att packa ihop oss och åka till Sverige. 

Och jag kan inte sova.

Barnens farfar har radion på i rummet bredvid för att kunna sova, eller är det för  att slippa drömma?

Jag tänker på Sverige där jag ligger, jag har läst på Facebook idag för här finns internet. Och Dagens Nyheter har jag läst. Ursvenskt. Jag blev inte så sugen, på Sverige, jag ville mest stanna här. Nu har jag landat till slut och det tog jättemånga dagar. Jag satt hårt fast i den svenska jorden, jag ville inte släppa in nåt nytt. Men det spirade in av sej själv,  jag kunde inte motstå.

En dag stod jag på en hög klippa och var tvungen att hoppa i havet för att komma tillbaka till land. Jag hade klättrat upp via en tunn repstege och det gick inte att komma ner samma väg, så inget val.

Jag var så rädd. Havet kastade sej mot klipporna, stora turkosa vågor med kokande skum på topparna.

Ingen chans att se botten i alla virvlar. Jag stod så länge och sa till mej själv "hoppa nu då! Hoppa!!" 

Men det gick inte, jag kände på rädslan, den satt i huvudet. Den var rädd för smärta, för det okända, den var rädd att försvinna ner i djupet.

Till slut tog jag steget ut i luften och i samma ögonblick var det för sent att ångra sej. 

En fransk familj applåderade mej på stranden, men jag kände mej mest som en fegis ändå.

Men nåt hände, för dagen innan hade jag snorklar för första gången i mitt liv och det var en total aha-upplevelse. Som att jag fick havet i present. Jag blev så tagen av havsbotten, en ny dimension av världen som jag aldrig sett med mina egna ögon. Allt det tillsammans gjorde mej närvarande på något sätt, då vill man heller inget annat vara.

Nu är det bara 3 och en halvtimme kvar, jag måste sova! Nu gör jag det bara! Nu!

Klockan halv två kommer vi iväg. Den varmaste tiden på dygnet. Alla är sura, det är så inihelvete varmt! Så kommer vi fram till stranden på andra sidan stan och det är bara så underbart! Vattnet kristallklart och fullt av liv. Maneter, fiskar, sjögräs i alla färger, grottor, klippor, todo!