Varför jag inte skriver

O gud o gud!
Vankar som en robot mellan fyra väggar, mellan centrum och dagis, som en levande halvdöd, som en halvdöd men lite levande. Allt som jag gör för de andra. Handlar stora hushållsostar, tänker på hur många timmars sömn jag kommer få, tänker på vilken tid jag kommer bli väckt imorgonbitti.
Ser fram emot att gå på fest, vad det nu är för roligt med det. Titta på de andra, göra några krumsprång, se ut, se ner, se in. Uppleva att hjärnan är urblåst, att det inte spirar inspirerande tentakler ut i universum för att undersöka...
Allt är vinters fel, allt skyller jag på att jag bor vid Nordpolen, nästan vid Nordpolen.
Kanske var det dumt att tro att livet skulle bli roligare än så här, vad jag än företog mej. För jag vet ju att det sitter egentligen innerst inne i mej, det tråkiga, det som inte är pillemariskt, förföriskt, underbart.
 Det som heter, "jag har genomskådat allt och det blir inte roligare än så här"

"Vår generation kommer flippa ur"

Har du läst det här? http://www.aftonbladet.se/kultur/article16131454.ab
Och har du sett det här? Debatt på svt http://www.svtplay.se/video/964958/31-1-22-00/?dela=1

Alla de som sitter där i debattprogrammet och ska företräda de vuxna, polisen, samhället, oj va långt ifrån dom unga de känns. Det talar två olika språk, och de vuxna verkar inte förstå och de verkar inte anstränga sej heller.
Alla måste ju känna sympati för ungdomarna? Vi har ju alla varit där. Jag känner mer igen mej i de unga än i de vuxna, jag är ändå snart 40 och borde väl räknas till de vuxnaste...
Den här krönikan som publicerades på Aftonbladets kultursidor är både poetisk och nyskapande tycker jag, den inspirerar mej att skriva och läsa.

Är det här mitt sanna jag?

Jag samlar på fina prydnasaker. Med mitt samlande som ursäkt, fyller jag ut alla vrår av min familjs trånga bostad.
Idag en ljuvlig spanjorska med kastanjeter, en konstig hund med guldörhängen i sån här blek, liksom blank plast från 60 talet som jag är väldigt svag för. Samt en blå circusvagn med små uppstickande giraffhuvuden.
Sånt gör mej glad och tillfreds en halv dag ungefär.

Gympapass

Nu ska det bli gympa, barnen vill gå på det.
Där är alla andra barn, de som bor i villor och inte går på waldorfskola.
De bor definitivt inte på Norrtuna som vi, och deras föräldrar har aldrig ens tänkt tanken att de skulle börja på Solvik, som mina barn ska. Det är iallfall vad jag tror om dom, helt fördomsfullt när jag sitter i omklädningsrummet och tänker så medans barnen klär på sej sina ballerinskor, adidasbrallor och Starwars t-shirts.
Jag har kört dit med med min 6 åring, han är så socialt begåvad och helt orädd för nya människor.
Han kastar sej direkt in i samtalen och frågar vad barnen heter och hur gamla de är. Han känner sej hemma när allt är nytt och möjligt att upptäcka. Inne i salen sätter jag mej på en sån där smal bänk, de ser likadana ut som för 30 år sen när jag gick på gympalektion i skolan.
När jag ser mej omkring ser jag att allt ser likadant ut som för 30 år sen, bommarna som man hissar ner från taket, madrasserna, ribbstolarna, plintarna. Ingenting har förändrats i gympasalarna från Dalarna och hit.
Så sätter passet igång, idag ska det vara styrkepass. Alla delas upp två och två och får jobba på en station och sen flytta framåt när musiken stoppar.
Och det är ju så gott tänkt, det förstår jag ju, och alla vill så väl, det ser jag ju.
Men jag, inuti mej växer den där känslan av ofrihet sej stark. Den bar jag med mej genom hela min skoltid. Att måsta göra det som dom säger att man ska, att följa strömmen, att stå i ledet.
Att med en rockring rockar man, att med en bom balanserar man. Inget annat, tro inte att det går att göra på ett annat sätt. Jag sprängs av såna här gympasalen, de äter upp mej! Det får mej att känna mej liten och ofri.
Jag faktiskt hatar fritidsaktiviteter, för de gör en ännu mer ofri, passa tider, tro att man har fritid fast det är precis lika tvunget som skolan.
När det enda jag vill är att flyta ut över världen som ett tunt dis och upplösas i en stilla vind.
Vilken tur att jag bara är en betraktare som låter hjärnan älta sina långa haranger, igen och igen.
Och att det är min son som gör gympan och inte jag.

Sofi Oksanen och jag

Jag njuter av ensamma timmar.
Bara jag som går fram i den trånga hallen och slänger lite skor  i väggen.
Bara jag som lagar mat i det trånga köket, äter och lyssnar på radio samtidigt och hör vartenda ord som kommer ur radiohögtalaren.
Vardag är det bästa, när alla är där de ska vara och jag vet hur många timmar jag kan sitta i tystnad med min text.
Den här texten, växer fram mer och mer, jag går hela tiden tillbaka och stuvar om, och det blir faktiskt bättre och bättre. Jag vet att det ska rinna, orden ska rinna och flöda, inte stanna upp, inte haka fast sej i munnen när man läser högt.
Men det är en sagolik utmaning att få ihop alla trådar så det inte linkar, och det gör det kanske ändå.
Just nu ska vi läsa boken Utrensning av Sofi Oksanen på min skrivkurs. Den är förtrollande välskriven och jag kan inte sluta läsa! Gud va hon har skrivit en bra bok! Sån precision och sån spänningshållning. Jag suger i mej som en liten igel, och känner mej avundsjuk på Sofi Oksanen som har en sån förmåga att skriva så bra!

Långsamhetens lov

heter utställningen av Fria broderier på biblioteket i Södertälje, jag går dit med mamma och tittar.
Det är så inspirerande, jag vill genast sätta igång själv!
Man kan brodera på vad som helst och in vad som helst, speglar, knappar, skruvar, lampor
tråd och tyg.
Det här är små rutorna heter ATC kort, 

Man broderar på ett visst mått av tyg och så kan man byta dom med andra som tillverkar i hela världen.
Utställningen håller bara på till den 27 januari i Södertälje.