Jag sitter och pillar med ett tittskåp på min ateljeplats. Jag delar den med fem andra kvinns och det bästa är när vi är där tillsammans. Men dagar som denna när jag är där själv en stund medans mörkret faller är också kärt. Det tar lång tid med det här tittskåpet, jag letar bilder, möblerar om, tänker på vad som är fint. Jag älskar små saker i miniatyr, jag älskar små koppar till dockorna, men mest tycker jag om Pippi ser sej i spegeln.

Så vackert är mörkret.

How beautiful is the darkness.

2013

På tolvslaget satt jag i en taxi på väg mot en stor fest ute i skogen.
Vi såg raketerna fara upp över horisonten och min kompis Yess som satt i framsätet och var artig
mot taxichauffören, sa "när man kommer över 35 bryr man sej inte om tolvslaget längre."
Jaha, är det verkligen så.... undrade jag i min halvfulla skalle.
Tanken på att alla miljoner människor som medvetet väntar på när den sista minuten går över i ett nytt år, är ändå ganska storslagen!
Som barn tyckte jag iallfall det var hisnande...
Och när jag la mej för att sova några timmar senare den här nyårsnatten 2013, mör i hullet av all dans, tänkte jag på att införa något nytt i mitt jämnlunkande liv, som en förändring, som en nystart 2013.
Jag skulle vilja;
Tagga ner
Inte vara sur
inte vara arg
Inte prata skit
inte skvallra
Vara mer i skogen
Sjunga
Göra mera moves, låta kroppen jobba.

Vi får se vad det blir i verkligheten.

Den fascistiska mamman friterar doughnuts i natten med sin son.
Han verkar inte lida så mycket, han trycker och doppar i glasyr och lägger på tork med ett leende på läpparna.
Mamman, jag själv är jagad och stressad och irriterad. Likt förbannat sätter jag igång detta doughnuts projekt kl 23.30 för att göra sonen glad.
Hej! Ingen blir glad av surmorsor.

Jag går hem i natten.
Det är inte långt mellan husen.
Där i värmen har jag varit del av vännernas gemenskap.
Jag vill tacka någon för det, för att det är så fint att jag får vara med.
Även om jag vet att jag i slutändan är ensam, att vi alla är det.
Att det krävs kompromiss för att bli älskad, att det krävs diplomasi för att få vara med.
Att jag kan inte älska en vän som sviker mej, jag kanske kan förlåta, men det blir aldrig samma sak.
Iallafall är jag tacksam över att jag får skratta hjärtligt, över att jag får höra hemligheter och bli lite småfull tillsammans.
Är det inte det som man minns sen?

Ikväll ska jag be en bön innan jag sover.
Det kan aldrig skada.

Kära jul!
Nu är det julenatt, hela dagen ville jag fråga min familj som var runt mej,
"varför gör vi det här egentligen? Här firar vi jul som om det vore det självklaraste i världen! Vad är det som är så självklart?" Men frågan tycktes så orelevant, att jag plötsligt skulle stanna upp och ställa den verkade löjligt.
Men nu när jag sitter här i köket och alla har gått hem, duken ligger kvar på bordet, och smulorna ligger där, matresterna står kvar på bänken, godispapper, omslagspapper, barnens julklappar i små högar här och var- då tänker jag att det är ändå trevligt med jul, när alla kommer och man är tillsammans en hel dag, ljuset har vänt och vi står mitt i vintern.
Inte ska jag väl besvära någon med att börja ifrågasätta hela spektaklet, det är ju dessutom jag som har sett til att allt blivit som det ska...