en liten dikt för 24 oktober

Nu tystnar dagen.
Nu klämtar ljusets sista låga och varje andetag
tar sej igenom.
Om jag inte hållit dina händer så gör jag det nu.
Om jag inte sagt något på spanska så gör jag det.
Viva la vida loca

Vissa dagar är dagar att dö på.
När alltet tycks meningslöst på jorden och den enda befrielsen
skulle vara att somna in för gott.
Igår var det så.
Men inte idag!
Idag flyger fåglarna och det verkar som om till och med jag skulle
kunna ha lite äventyr.

Sheraton

Jag tänkte
om jag har på mej de här tofflorna kommer jag bli rik.
Men nu känns det mer tvärtom, jag ser fattig och hemlös ut i dem.
På något sätt kan jag ändå tro att den här tesen stämmer,
"börja bete dej som om du har pengar så får du det!"
Men i mitt fall handlar det om något annat, det är inte meningen att jag ska
ha pengar i det här livet, det är något annat jag ska göra.
Jag vet bara inte vad.

Nu älskar jag Maria Montazami.
Hur gick det till?
Jag såg henne på tv i ett feelgoodprogram där hon
pratade med släpig Västeråsdialekt och dukade bordet med
linneservetter. Hon var så moderlig och genomgod, jag ville ha henne
som mamma, eller jag ville bli henne!
Rik och skön och inga problem och allt bara brabrabra.
Något slags barbieideal som jag plötsligt bejakar!
Härligt!
Eller småsjukt?

Fina lappar på korvkiosken

Fredagfredagfredag.
jag är död.
Jag är levande.
Jag är mer död än levande.
Jag står inte ut.
Jag står ut.
Jag sprängs inifrån.
En stor mörk tjock klump emellan oss av ovärdigt varande.
Vi är värda mer än så.
Vi är värda mer än så...

Kanske står det i bibeln.

Jag står i kön till en loppis med Silas i vagnen.
Klockan är tio på morgonen en solig dag i Södertälje.
Jag har varit här förut vid den här tiden och sett hur kön växer och växer.
Innan dörrarna slår upp och alla springer in i butiken, är det mer än 50 personer samlade utanför.
Det är samma folk som återkommer, finnar och araber.
Folk som har egna loppisar eller säljer saker vidare på nätet, antar jag.
De måste verkligen älska det här! För sååå mycket kosing finns det ju inte att hämta, och det är mycket jobb att köpa sakerna, frakta dem och få dem sålda igen till
ett bra pris.
Men jag blir lika triggad själv av den här kön, jag står på helspänn.
NU öppnas dörrarna! Trycka sej in titta, TITTA så ögonen trillar ur skallen.
Man kan ju inte titta överallt samtidigt tyvärr så man missar ju, en gammal spegel.
"ÅH vilket fynd!" Utropar en storväxt man till en liten man med glasögon.
"Den där, den är gammal!"
Då känns det VÄLDIGT bra för mannen med glasögon, han har verkligen något av värde i sina händer som just han har hittat!

Men alla dessa saker. Bara för att de är andra hand kan man lura sej själv och tro att man inte är så mycket konsumist, men det är ju inte sant!
Man kanske är MER konsumist till och med.
När det är billigt köper man fast man egentligen inte behöver.
När det finns mat äter man fast man inte är hungrig.
Det måste vara något gammalt krigstänkande som jag nedärvt, att klara livhanken
fast allt rasar samman runt omkring en genom att samla på prylar...