Shantel CITIZEN OF PLANET PAPRIKA

Som ett gammalt tuggummi

Stilla timmar.
Varje måndag upprepar sej som en filmsekvens jag sett hundra gånger.
Vi gör samma, vi säger till och med samma och äter samma och
samma gråt och ilska uppstår när vi ska klä på oss för att gå ut.
Det är barnen som satt den här rytmen på varje vardag.
Jag längtar efter äventyr, men det är lite lönlöst.

CéU - Cangote

Det blir inte vår i år utan vinter igen direkt!

Så här tänker jag när snön börjar asvräka ner från himlen,
"Nä fy faan, nu får jag äta choklad!"
Men det hade vi ingen, då tar jag bara en bit mandelmassa
eller vad som helst i skafferiet som är socker för jag är beroende och då hittar man på vilka tänkbara ursäker som helst.

Sen sörjer jag våren som aldrig kommer.
Sen sörjer jag nyhetsrapporterna från Japan och alla andra vedervärdiga nyheter
som strömmar till mej.
Sen känner jag mej gammal.
Sen vill jag elda upp alla mina saker och flytta utomlands.

Görainnanjagdörlista

Ta körkort
Bli en bättre mamma
Bli en snäll och engagerad farmor om mina barn får barn
Göra några böcker
Spela gitarr och dragspel och sjunga som besatt
Ha katter och hönor
Åka till Irland, California...
äsch det verkar onödigt att skriva vart man vill åka, det är väl bara att göra.
Faktiskt allt är ju bara att göra!
Det är inget som är särskillt svårt att åstakomma, just do it!

Lite mera tröst

Den här fattigmanskristallen har jag köpt på loppis idag.
Det är verkligen inget jag behöver, men det är ju så billigt på LOPPIS.
Jag är så svag för detta pressglas, det är grovt och på samma gång snirkligt.
När jag var yngre hittade jag massa glas i en gammal sophög i skogen, gamla
senapsglas sa alla att det var, de såg ut så här, sen dess samlar jag.

Till tröst

Solen lyste nyss, sen gick den plötsligt i moln.
Ska det inte bli vår och sommar i det här gudsförgätna landet?
Det skulle faktiskt inte förvåna mej om det uteblev och en enda lång vinter
var allt som blev kvar.
Jag och Silas tröstar oss med en semla med extra grädde.

Lilla människa

När jag blev vuxen och började tänka på att få barn blev jag imponerad av vissa föräldrar som verkade coola.
Jag tänkte att det var ashäftigt att skaffa barn och samtidigt vara cool och avspänd.
Gud vilken föreställning!
Nu tycker jag snarare att alla föräldrar är som barn själva, inklusive jag.
Att skaffa barn betyder inte att man är det minsta vuxen eller mogen eller redo att lära sej något nytt.
Det betyder faktiskt ingenting!
Vilken idiot som helst kan skaffa barn.

Sen är det barnens tur att göra sej av med oss och allt vi lastat på dem av våra sorger och besvikelser, det är allas vår uppgift att göra oss av med, eftersom vi alla är barn till någon.
Arvsynd.
Jag vill själv inte bära den mer.
Nu får det fanimej räcka!
Det är dags att ta några steg framåt i utvecklingen, så här kan man ju inte hålla på?
Eller?
En sak till, har vi inte alla ide´n om att de äldre vet och är de mer kloka? Det stämmer ju inte en millimeter. Iallafall inte här hos oss i västvärlden, kanske i några utdöda indianstammar var det så, kanske i den gamla tiden när man ännu berättade sagor. Nu tycker jag ofta att gamla är de mest inskränkta, rädda, misstänksamma och fördomsfulla.
Vad hände med människan?
Vad var det egentligen meningen att vi skulle förstå och uträtta?