Tiden går... det är det där med att var personlig eller inte vara det som är mitt ständiga dilemma.
Jag vill inte vara för personlig, men har svårt att se hur en text kan bli intressant om den inte är.
Det är natt iallafall, mellan väggarna, mellan grannarna.
Jag har varit borta en vecka på Irland, när jag kom hem igår var mina grannbarn ute på gården.
Vi pratade om sommarlovet och att jag varit bortrest. Senare på kvällen var de fortfarande ute när jag skulle åka till min kille "Var ska du?" ropade de tvärs över gården. "var ska du åka nu då?" "Till min kille", sa jag. "VA?" sa dom. "TILL MIN KILLE" skrek jag så det ekade mellan husen. Kände att nu vill jag verkligen dra, jag vill inte dela mitt liv med alla grannar. På tal om att vara personlig. Samma känsla återkommer varje försommar, när livet tar en annan form och alla är ute hela tiden, har mer koll på varann. Jag vill vara ensam i skogen, fast samtidigt vill jag inte. Vet hur jag brukar bli, rastlös, ensamångest, ledsen. Det meningslösa i det ensamma.
Det är ändå sommar och det regnar och solen lyser om vartannat, det är så ljuvligt grönt och det var på Irland också. Jag skriver mer om Irland, men här kommer lite bilder därifrån.