Igår såg jag och barnen en massa filmer på oss själva från fem år tillbaka
i tiden och till nu.
Efteråt var jag uppfylld på ett sorgligt sätt.
Det kan ju vara relaterat till att jag är så sjuk, men allt synes mej så deprimerande jag tyckte mej se hur jag själv blivit så gammal, hur vårat liv blivit mycket hårdare, omständigheterna svårare, vad finns det för utväg? Vart tog friheten vägen?
Men allt är vinterns fel, jag hatar verkligen vintern! Nu får det fan vara nog!
Jag har ingen inspiration, allt är dött, alla är sjuka, man vill inte gå ut, man tappar hoppet.
Det är lätt att tro att det alltid kommer vara så här.
Jag skulle vilja vara i koma tills sommaren!
Det här är en bild på vårat gullregn som blommade så överdådigt vackert för två år sen.