Mina barn skäms över min bil, så som jag skämdes över mina föräldrars.
Den var visserligen ett strå vassare i sin skämshet, en illgul före detta TELEVERKET Renault utan baksäte. Vi fick halvsitta på golvet i lastutrymmet där bak på väg till skolan och skramla runt.
På min Peugeot 406 är fronten lös och sitter fast med en spännrem runt kaross och motorhuv.
Ovanför vänster framdäck finns en massiv silvertejpslagning som flapprar lite i vinden,
men döljer det hålrum av rost därunder.
På ena långsidan ett djupt ärr efter repning på annan bil och dörrarna går varken att stänga eller öppna. Oftast går jag in genom bakdörren och kryper fram för att sparka upp framdörren.
Men ljudsystemet är fantastisk och bilen är stor och tung och ligger skön på vägen vid torrt väglag.
Accelererar långsamt men stadigt upp på motorvägen.
Så om detta, att vara tacksam över det en har i livet.
Tänk, jag har en egen bil som startar varje morgon trots -15 grader minus! Jag har ett första hands kontrakt på en orenoverad lägenhet med tre rum och kök och det är alltid någorlunda varmt där och det finns ändlösa liter varmvatten att fylla badkaret med. Och jag har till och med ett eget sommarhus!
Det ligger förstås i ett ganska oattraktiva område och det är rätt skruttigt, men det är ändå mitt.
Men det är jag är mest tacksam för är ändå mina barn, tre friska, starka, vackra ynglingar som alla började livet i min mage och sög sig fast vid mitt bröst. Jag har burit dem och älskat dem så mycket att det gör ont i hjärtat. Och så är det dom som skäms så fruktansvärt över bilen att de liksom håller andan och fryser till is när vi cruisar genom Järna centrum. Cirkeln är sluten, allt hänger ihop. Jag, barnen, bilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar