Dimman sitter i grantopparna som bomull, vi kör hem längst den tysta skogen och de oskiftade byarna i natten. Jag älskar det tysta vemodet och den uråldriga sången som bor här. Mitt hjärta skälver inför de blånande bergen och de stora skogarna.
Landskapet låter sej älskas, oberörd står hon stadig och ödmjuk i tusen år.
Det är en obeskrivlig känsla jag har, att handlöst få falla in i den tidlösa skogens armar,
att bli ett med Modern och sen upphöra.