Kära nya år!

Det kommer bli ett bra år har jag på känn!

Eller vänta.... är det verkligen sant?
Känns det verkligen riktigt sant i detta ögonblick?
Jag har ju haft en ganska sorglig första vecka på det nya året,
full av tvivel och självömkan.
Det kändes på nyårsafton som om det skulle bli ett toppenår, IALLAFALL.
Jag tyckte om att vara i Dalarna, tystnaden var vacker, sköna dagar med vännerna.
Vi åkte till vårt hus, "för att se om det stod kvar" som man så ledigt säger!
Tänk om det verkligen inte skulle stå kvar! Var det bara en dröm att vi hade ett hus?
Vi stackars fattiga familj, klart det skulle gå så här!
Men nej, det stod kvar och jag blev kär som alltid när vi kommer efter lång tid.
Min gamla kompis som står här och bär upp sitt tunga tak med snö, med sin fuktiga hall och trappa där inga fötter sprungit sen i sommras.
Vi får upp värmen från -5 till 20 på några timmar med full fräs i vedspis, element och gaskamin. Min söner sitter och leker med lego i overaller och mössa.
Sen blir jag irriterad, när den första entusiasmen lagt sej och det ska bli mat och kissas och bråkas och allt är så primitivt och det finns inget vatten så vi får smälta snö att dricka.
Jag hatar när det är så här primitivt och jag ändå måste få till allt för att alla skriker och behöver!
Så, fast jag älskar vårat ställe så hatar jag att vara där. Hur går det ihop?
Ingen vet.
Gonatt!