Jag älskar att vara upp på nätterna. Varför är det så härligt? Det är som ett eget spacetidrum där dagen avstannat, barnen tystnat, grannarna sover. Tankarna tycks klarare på natten, de får sväva lite fritt och ensamt i det tysta. Loopa sig, inte bli störda av göromål som måste göras. För man får inte ens göra saker som låter på natten, dammsuga eller skrika, spika i väggarna, spela ashög musik. Natten kräver stillsam aktivitet. Att skriva på natten är ljuvt, men det blir inte alltid så bra även om man i stunden kan tro det. I det nyktra, rediga dagsljuset med allt sitt förnuft kan natttexterna sen framstå som både patetiska och naiva. Men de får finnas ändå och bil till och ibland så blir det faktiskt bra!
Nattmänniskan i mig vill skriva natttexter med tre T.

Jag har lärt mig nåt nytt. Sparkle of joy. Marie Kondo lär ut hur vi ska rensa hemma.
Jag vet egentligen ingenting, det räckte med att få det berättat av nån annan som läst, och jag är hooked. Man tar upp en sak, håller det en stund i händerna och känner efter, "får jag sparkle of joy av den här?" Om svaret är nej, bort med den, om svaret är ja går det bra att spara.
Så kan vi gå igenom garderoben, alla skåp och lådor,  källarförådet och vinden.
Mitt problem är att jag är sentimental, att jag tror givna gåvor blir sårade om jag inte har sparkle of joy för dem, gosedjur och dockor har känslor, det finns alltid någon som kan bli sårad. Och jag själv blir sorgsen när nåt ska få bli bortvalt, det är inte schyst. Men sen, när det väl är borta, befrielse!
Idag blev jag av med ett stort ådermålat schabrak som vägde tusen kilo. Nu finns det istället luft där schabraket stod och snabbt vill jag fylla tomrummet igen.
Men jag är inte så mycket för nytt, jag gillar gammalt. Jag har haft samma köksbord i snart 15 år. Det var väl inget konstig i det gamla Sverige, då hade folk samma möblemang genom generationer.
Men många jag känner byter köksbord och stolar lite titt som tätt. Inte nyköpt kanske, men från loppis och Blocket. Äsch, jag är inte så mycket för att byta. Mer för att samla på mer!
Jag vill ha hur många vackra brickor som helst, eller vaser, eller böcker för den delen, skruvar, fönster, verktyg.
Gonatt i natt, det är lördagen den 22 februari och stormen tjöt förut, men nu är den slut.

Rävansikte

Vissa djur följer oss genom livet. Räven är en sån för mig. Se vilken vacker blick.

2020

Imorgon årets sista dag.
Det är alltid en speciell känsla att gå ur ett år och in i ett nytt. Om en har lite hangup på siffrors magiska inverkan på tillvaron så är ju också detta nya år en specialare, 2020.
Min vän som vet astrologin säger att nu kommer inte människorna kunna blunda för förändring längre, förändring måste ske, det drabbar alla de närmaste 10 åren. Vad är det som ska hända?
Uppvaknande kanske, det går inte leva i förnekelse och överkonsumtion längre. Det är ett faktum att resurserna tar slut om vi fortsätter i samma takt. Jag har ingenting emot att leva enklare, det skulle nog funka helt ok för mig. Varje gång jag tar ett bad med 250 liter varmt vatten tänker jag att det är så lyxigt, eller drar i väg med min bil fulltankad ut mellan åkrarna. Kommer det kunna fortsätta så här?  Det är ändå relativt nytt i vår historia. För hundra år sen levde vi i fattig-Sverige med statare och dåliga bostäder för många barnfamiljer. Det är bara några generationer bort, min farmor föddes 1910.
Jag tycker det är fint att elda på årets sista dag, det ska vi göra om det inte blåser för hårt. Elda vid havet och känna saltvind och se himmel.

Något vackert till första advent

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens hus
Allt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån
Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig
Inom kort ska allt tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra -
ensam utan spår
Pär Lagerkvist, 1919

Den här dikten är outsägligt vacker i sin enkelhet. Pär Lagerkvist skrev också spännande teaterpjäser och bla. en roman som heter Dvärgen som jag läste som ung, jag älskade historien den var mörk och medeltida. 

Jag trotsade november och for till stan på skrivretreat. Det var det bästa jag gjort sen den tidiga höstens svampplock i Dalarna. Jag var tungsint, sorgsen och låg i morse men efter skrivande i två timmar glad som en liten vinterlärka, upplyft och inspirerad. Allt bara vände! Hur är det möjligt?
Så lätt att fastna i sitt spår och tro att en inte orkar göra nytt, men det är tvärtom- gör en nåt lite fint för sig själv den här tiden på året då blir det jättetrevligt.

                                            Jag på Svedmyra station efter Alvas workshop.
Inte gör det nåt alls att jag får fara hem i lysrörsupplysta pendeltåg och störta i säng för att orka upp imorn, jag har bilder av barndomsskogar och frostigt gräs på näthinnan.

Sörja November. Det är inte roligt.
Men idag tittade solen fram under en stund på förmiddagen, en magisk värld visade sig plötsligt!
Jag var på besök på Stensunds fhsk, havet, en havsörn, ett slott med mörkbruna dörrar, människor som jag inte sett förut, vind som tog tag i håret och kappan. Jag blev upprymd och inspirerad!
Sen några timmars jobb, sen mörkt igen. Nej, det är inte roligt. Jag orkar inte, ingen orkar det. 
En gryta med allt i, som inte blev god, toppade kvällen. Och grannens hund skäller oavbrutet.