Selma Lagerlöf

Jag har aldrig vetat att det finns en massa sagor som Selma Lagerlöf skrev ner för mer än hundra år sedan, julsagor, Kristuslegender som är helt magiska och förtrollande!
Jag är så glad att jag får höra dem nu och inte ännu senare!
De är som trolska drömmar som går med mig hela dagarna och sprider ett skimmer över tillvaron, som underbart stoff av magi, tillhörande hela mänskligheten.
Sagorna, sångerna, legenderna, trolldom, häxeri, väsen, skogen, anden, själen.

Det är lite som den här sången om jag ska försöka illustrera min upplevelse (förutom att det bara är män med, och på english men åt det hållet....)

Drömmar

Ibland är natten full av symboliska drömmar som förföljer mig hela dagen.
I natt var en sån dröm om ett gigantiskt äppelträd som växte inomhus och dignande av frukter.
Jag var ensam hos trädet och tänkte "det här kan aldrig gå bra, ett träd genom golvet
som behöver solljus och vatten.."  Jag ringer drömtydarna, mina vägvisare, de kvinnor som har levt längre än jag och som med lugn och tillförlit förstår sig på livets mystik och symboler. Då känner jag mig så nyfödd och ovetande, jag är ännu en liten Klara som inget vet om mig själv.
De säger "det har varit vackert, men det går inte längre, det ser du ju själv...." Jag lyssnar, men vill inte förstå.

Pojkarna

Jag har läst ut en fantastiskt bra bok som heter Pojkarna, skriven av Jessica Schiefauer.
Vad är det som gör att man gillar vissa böcker mer? Här sögs jag in i huvudpersonen Kims berättelse, jag liksom blev Kim. Blev kanske påmind om min egen tonårstid till viss del. Kunde känna hur det var inne i hennes kropp när hon förvandlades till en pojke genom att dricka juicen av en sällsynt växt hennes vän odlat i sitt växthus.
Tre vänner i ett radhusområde med intresset för att klä ut sig och göra rollspel, deras utsatthet i skolan som flickor i puberteten. På sätt och vis ganska svartvitt berättat, men sagolikt och magiskt samtidigt. En magi som följer med berättelsen ända till slutet. Jag tycker om magiska berättelser, som får vara surrealistiska och märkliga, så är den här boken. Den finns som film och visas på SVT play ett tag till.
Read it! See it! Eat it.

Bara en mor

När jag fick mitt första barn som 25-åring, satt jag i en fåtölj, ammade och sträckläste "Bara en mor" av Ivar Lo Johansson. Jag vet inte hur boken kom i min hand, jag måste på nåt sätt ha tilltalats av titeln och känt mig besläktad. Det här är ett av mitt livs starkaste läsupplevelser. Jag läste den bara den gången, men jag minns namn på platser och människor, scener och miljöbeskrivningar. Jag tog berättelsen till mig så starkt, som om det handlade om mig eller vad jag skulle komma att bli, även om jag levt långt från det statarliv som Ivar Lo beskriver. Jag var så öppen förstås där jag satt med mitt lilla barn, ny för mitt vuxenliv och föräldraskapet precis som Rya Rya i boken.
När min 95-åriga mormor ringde för att gratulera mig till nedkomsten, och jag berättade att barnet skulle heta Ilja Lo, tystnade hon först och sa sen med ansträngd förhoppning "som Ivar Lo Johansson då!"
Och det var ju lite sant.

Nu, 18 år senare, försöker jag läsa och lyssna in mig på Sveriges arbetarförfattare för att kunna berätta om dem i skolan för min niondeklass, det är spännande, jag älskar dessa proletärförfattare och deras författarskap. Det gör mig inspirerad att de som stod längst ner på skalan skrev så viktig och innehållsrik litteratur som överlevt till våra dagar.

Läs Åsa Linderborg Det går åt helvete i alla fall

Åsa Linderbord Det går åt helevete i alla fall

My true self

Mitt sanna jag.

Pappaklausulen

Jonas Hassen Khemiri har skrivit en ny bok som jag vill läsa, den handlar om något som jag också försöker formulera. Så här säger han in en intervju om boken "Pappaklausulen".
– När jag var liten kände jag ett förakt för människor som inte fanns där för sina barn. Det är antagligen kopplat till att jag och min pappa, som jag känner stor kärlek för, i perioder inte hade kontakt. Jag har alltid försökt förstå hur det kunde bli så. Jag har tänkt: Jag ska alltid vara där för mina barn. Och för fem år sedan blev jag själv förälder. Nu är jag pappa till två barn. Det är en otrolig kärlek. Men jag kan också känna att jag vill fly. Att jag inte får plats. I de stunderna inser jag att jag är min pappa. Att jag upprepar vad jag har föraktat hos honom. Förakt är ju superenkelt – det kan man lägga på en syndabock och sen är det slut. Men när det går från förakt till förståelse är så mycket intressantare – och mycket krångligare. De här tankarna återkom i min dagbok som en loop. Jag behövde förstå dem.
När ska jag få tid att skriva igen? Nu jobbar jag HELTID, alltid, med att försöka vara lärare till en nionde klass. Min hjärna är på kokpunkt hela tiden och jag sover inte tillräckligt. Det känns som ansvaret jag har över dessa tonåringars välbefinnande sträcker sig långt ut i universum och det är så svindlande långt ut dit. Jag älskar att ha fullt av göromål, men nu är det lite mycket.
Jag skulle vilja ha tid att skriva om mig själv som liten, men det är inte tid för det nu.