Pojkarna

Jag har läst ut en fantastiskt bra bok som heter Pojkarna, skriven av Jessica Schiefauer.
Vad är det som gör att man gillar vissa böcker mer? Här sögs jag in i huvudpersonen Kims berättelse, jag liksom blev Kim. Blev kanske påmind om min egen tonårstid till viss del. Kunde känna hur det var inne i hennes kropp när hon förvandlades till en pojke genom att dricka juicen av en sällsynt växt hennes vän odlat i sitt växthus.
Tre vänner i ett radhusområde med intresset för att klä ut sig och göra rollspel, deras utsatthet i skolan som flickor i puberteten. På sätt och vis ganska svartvitt berättat, men sagolikt och magiskt samtidigt. En magi som följer med berättelsen ända till slutet. Jag tycker om magiska berättelser, som får vara surrealistiska och märkliga, så är den här boken. Den finns som film och visas på SVT play ett tag till.
Read it! See it! Eat it.

Bara en mor

När jag fick mitt första barn som 25-åring, satt jag i en fåtölj, ammade och sträckläste "Bara en mor" av Ivar Lo Johansson. Jag vet inte hur boken kom i min hand, jag måste på nåt sätt ha tilltalats av titeln och känt mig besläktad. Det här är ett av mitt livs starkaste läsupplevelser. Jag läste den bara den gången, men jag minns namn på platser och människor, scener och miljöbeskrivningar. Jag tog berättelsen till mig så starkt, som om det handlade om mig eller vad jag skulle komma att bli, även om jag levt långt från det statarliv som Ivar Lo beskriver. Jag var så öppen förstås där jag satt med mitt lilla barn, ny för mitt vuxenliv och föräldraskapet precis som Rya Rya i boken.
När min 95-åriga mormor ringde för att gratulera mig till nedkomsten, och jag berättade att barnet skulle heta Ilja Lo, tystnade hon först och sa sen med ansträngd förhoppning "som Ivar Lo Johansson då!"
Och det var ju lite sant.

Nu, 18 år senare, försöker jag läsa och lyssna in mig på Sveriges arbetarförfattare för att kunna berätta om dem i skolan för min niondeklass, det är spännande, jag älskar dessa proletärförfattare och deras författarskap. Det gör mig inspirerad att de som stod längst ner på skalan skrev så viktig och innehållsrik litteratur som överlevt till våra dagar.

Läs Åsa Linderborg Det går åt helvete i alla fall

Åsa Linderbord Det går åt helevete i alla fall

My true self

Mitt sanna jag.

Pappaklausulen

Jonas Hassen Khemiri har skrivit en ny bok som jag vill läsa, den handlar om något som jag också försöker formulera. Så här säger han in en intervju om boken "Pappaklausulen".
– När jag var liten kände jag ett förakt för människor som inte fanns där för sina barn. Det är antagligen kopplat till att jag och min pappa, som jag känner stor kärlek för, i perioder inte hade kontakt. Jag har alltid försökt förstå hur det kunde bli så. Jag har tänkt: Jag ska alltid vara där för mina barn. Och för fem år sedan blev jag själv förälder. Nu är jag pappa till två barn. Det är en otrolig kärlek. Men jag kan också känna att jag vill fly. Att jag inte får plats. I de stunderna inser jag att jag är min pappa. Att jag upprepar vad jag har föraktat hos honom. Förakt är ju superenkelt – det kan man lägga på en syndabock och sen är det slut. Men när det går från förakt till förståelse är så mycket intressantare – och mycket krångligare. De här tankarna återkom i min dagbok som en loop. Jag behövde förstå dem.
När ska jag få tid att skriva igen? Nu jobbar jag HELTID, alltid, med att försöka vara lärare till en nionde klass. Min hjärna är på kokpunkt hela tiden och jag sover inte tillräckligt. Det känns som ansvaret jag har över dessa tonåringars välbefinnande sträcker sig långt ut i universum och det är så svindlande långt ut dit. Jag älskar att ha fullt av göromål, men nu är det lite mycket.
Jag skulle vilja ha tid att skriva om mig själv som liten, men det är inte tid för det nu.

Sommaren har börjar om här uppe i skogen, plötsligt är det grönt igen på marken, rötterna har kvicknat till och skjuter upp nya strån mot solen. Jag åker och kommer tillbaka flera gånger den här sommaren, flyr min kvava lägenhet i Järna för att återvända till den storslagna tystnaden.
Det är som två helt olika spår, i Järna finns en bakomliggande puls från staden hela tiden, den är subtil och på vinterhalvåret märks den knappt, ändå finns den där hela året, gör sig påmind när jag kommer härifrån, där ingenting pågår förutom årstidernas växlingar, augustis mörka stjärnhimmel.
Måste jag välja? Kan jag få allt? Jag börjar drömma om att bo här jämt, iallafall ett helt år i sträck. Men jag skulle få lappsjuka, jag skulle väl aldrig klara av ensamheten? Ändå är det ensamheten som får mig att må så bra, komma hem till mig själv, dit jag hela tiden längtar. Jag pendlar mellan den stora tacksamheten och tomheten. Tacksam för allt jag ändå har, det här vackra gamla huset, så älskvärt och knarrigt, mina barn, mitt nya arbete som klasslärare, alla mina fina vänner i Järna. Men tomheten, att vi alltid är ensamma till slut och att det står jag inte ut med. Det måste finnas både ensam och tacksam, och då blir det ganska fint tillsammans, när klockan är 00.18 den 4 augusti och nattfjärilarna tumlar in i rutan för min lilla lampa lyser så grant här inne.

Barken runt

Jag sitter med Mailn i bilen, jag säger "vi ska åka till 4 loppisar, de bästa i norra Europa,
Brorsornas, Stinas, Vargens och röda korset i Smedjebacken." Vi ska åka till Meken och kolla på Helena Blomqvist fotautställning och fika på Mittismeten, vi ska hämta vatten vid ICA i Söderbärke och vi ska kolla in min barndomsby Saxe. Innan det hinner vi bada i Jörken på ett svårtillgängligt ställa och vi hinner åka förbi Barkens bokstuga. Bilen rullar, hjulen snurrar. Jag är glad, sommaren står i brand, det luktar rök, jag ringer orosnummer men ingen annan är orolig. Mitt hus är vackert, sen hatar jag det för det är sly överallt och kulturlandskapet är obefintligt, vi går på promenad men allt har vuxit igen. Jag orkar inte stängsla, jag orkar inte hängna, jag orkar ju knappt fixa ett fönster om året. Tio år kvar. Jag älskar Dalarna, jag hatar Dalarna. En vildkatt äter upp en svala som jag räddat och satt i äppelträdet, jag hittar en vildapel, jag tänker på Sten Wigert, jag kissar i en potta, jag läser om bränder, jag börjar klippa sly till grannen Görels hästar och getter som är hungriga. Mitt liv är litet i det stora, Stora Moren är litet i det stora. Vi kollar på Werner Aspenströmsutställning och älskar även honom, vi skrattar åt oss själva när vi ska spika i stora spikar, Malin och jag.