Tonande glottal frikativ bland annat

Det är så konstigt. Jag vill kunna det här! Just det här är kanske inte det svåraste, men det är ett exempel.

fonem (IPA)	grafem	lång allofon	kort allofon	allofon i komplementär distribution med huvudallofonen
/i/	⟨i⟩	[iː] vit	[ɪ] vitt
/e/	⟨e⟩	[eː] be	[e] bett
/ɛ/	⟨ä⟩, ⟨e⟩	[ɛː] nät	[ɛ] nätt	[æː] här [æ] värk
/y/	⟨y⟩	[yː] ny	[ʏ] nytt
/ø/	⟨ö⟩	[øː] köl	[ø] köld	[œː] mör [œ] mörk
/ʉ̟/	⟨u⟩	[ʉ̟] hut	[ɵ] hutt
/u/	⟨o⟩	[uː] bon	[ʊ] bonde
/o/	⟨å⟩, ⟨o⟩	[oː] låt	[ɔ] lott
/ɑ/	⟨a⟩	[ɑː] sal	[a] salt

^{Eller det här! Min hjärna knollrar sig!}

1.

Vilka konsonantfonem är frikativa, tonande?

2.

Vilka är tonande klusiler?

3.

Vad är ett glottalt ljud?

4.

Vad

är skillnaden mellan /i:/ och /

ɪ

/?

5.

Vilka långa vokaler är bakre och rundade?

6.

Ibland påverkar språkljuden varandra. Vad heter och innebär fenomenet?

 
Hur ska jag korvstoppa mig med detta plus hundratals sidor av Svenska Akademiens Språklära? Det undrar jag, gudarna vet att det kommer gå.
Det är ju så intressant, men det är redan fullt i mitt huvud.

Den här veckan har jag fyllt 43, 4+3=7
Jag har haft tre kalas, tre dagar i rad.
Hela förra helgen lagade jag mat kändes det som, och fick hjälp av min äldsta son.
Jag ville bjuda mina kvinnliga vänner. Jag ville bjuda, men det är svårt att ta emot själv, konstigt att bli uppvaktad. Inte för att en gjort nåt bra, utan för att ha blivit född och för att ha blivit sig själv. Det är kanske ändå den största bedrift en människa gör i sitt liv.
Vi satt i mitt trånga kök som känns som en husvagn, det kom många vänner och många barn.
Jag fick massor av bubbel, vackra blommor och böcker och choklad. 

Jag somnade ganska lycklig på kvällen och nästa dag var min riktiga födelsedag. Jag önskade mig en enda sak av mina tre söner, frukost på sängen. Men det blev pannkaka av alltihop, klockan 8 kom min yngsta son och skakade mig vaken, "Mamma mamma vi har försovit oss!" Aaaahhh! Klockan 8 skulle vi vara på hans skolutflykt, med metspö, matsäck och badkläder! Bara att kasta sig in i bilen och dra! När jag kom hem kokade min mellanson kaffe, jag fick gå och lägga mig och så kom han och hans storebror sjungande och firade mig ändå. Rörande för hjärtat med en skrovlig sång från sina barn! Sen åkte jag till stan med min käraste och gick i solen och var kär och glad, mötte min bror och min mor gick på restaurang och drack vin. Solen lyste och Stockholm var underbart som det är ibland. Succe, succe, succe.
Stor och vuxen medelålders, på väg framåt, inte bakåt.



Dagen efter min födelsedag gjorde vi picknick med bonusfamilj under den grå himlen vid sjön. X, nya fruar och barn. Jag har två pappor till barnen och den ena har just fått ett till barn. Tårta, kaffe, blommor, choklad. Vi rullade hem. Slut på det roliga. Sen blev allt kaos i slutet av veckan när jag kom in på en reservplats på utbildningen jag helst ville gå, och fick ett jobberbjudande samma dag, som verkade helt spännande och jag bara låg och stirrade i taket och fattade inte vad som var meningen med de här möjligheterna. Sen bestämde jag mig för att köra som jag tänkt från början, istället för att få hjärnblödning av nya val. Kanske klokt, eller dumt. The who lives får see.

Stora Moren blues

Jag kommer tillbaka från Dalarna. Kör den långa raksträckan från Fagersta med de blå bergen i ryggen. Ser inte i backspegeln. Det är bara jag som lever med navelsträngen kvar till dessa trakter, min ursprungsfamilj har lämnat skogarna för länge sen, de kommer aldrig tillbaka till faluröda hus och vidsträckta kalhyggen. Men jag kan inte släppa taget, fast det är både smärtsamt och melankoliskt, fast det är så ensamt och tyst bland granarna.

De stora skogarnas tystnad, jag älskar den. Får mitt hjärta att darra och min själ att sjunga. Men det är något krampaktigt med att hålla kvar det som är gammalt och utslitet, det som ingen annan vill ha, lump och gamla hus.

Det är mamma och pappa, det är min barndom bland ängar och slåtterlador, längst dikesrenar och kohagar. Jag försöker återskapa något, en stillbild av paradiset.

Men allt bara växer igen, mera kamp än njutning för att upprätthålla drömmen.

För nu står ett knarrande, längtande hus i skogsbrynet och väntar på att jag ska bry mig om, för jag blev kär vid första ögonkastet. Det var i november och golvet var det hål i, taket var det hål i, väggarna var klösta och rivna, träden växte tätt mot huskroppen som viskade ”Kom, rädda mig, jag ska fortsätta andas för dig och dina barn!" Jag kunde inte motstå, jag ville inget hellre än att bry mig om den här platsen 200 meter över havet i tiomilaskogen. Mina rötter ville så gärna komma åter till ursprunget.

Nu sprutar slyn upp ur marken runt det här gamla timmerhuset, nässlor höga som tolvåringar står stolta och välkomnar mig till midsommar. En panikartad känsla av att inte bemästra den vilda naturen som tränger sig på. Jag orkar inte med vildheten, den får bo i skogen bakom knuten, här ska det vara tuktat och framkomligt på vuxet vis. Men jag är bara en liten människa, ett oansvarigt barn som mycket hellre plockar smultron i dikeskanten än upprätthåller gräsmatta. Det är både med lättnad och sorg jag lämnar Stora Moren varje gång, åker ifrån mig själv och mitt smäktande hjärtas visa, som stannar kvar under granarna.

När jag kör in genom Järna vaknar jag till, är det verkligen här jag lever mitt liv? I den här raka, uppstyrda asfalten, med tågspår och ordning. Det här har ingenting med mig att göra. Genast vill jag vända om, får torgskräck, blir paranoid i mitt köksfönster. Jag har inte varit synlig för okända människaögon på så många dagar. Här finns de överallt.

Men långsamt, eftersom timmarna går, stillnar även denna oro, stillnar till anpassning. Även här är vackert, här finns människor som jag vill vara bland. Här vill mina barn leka i betongen och köpa pizza, åka pendeltåg till stan och bli tonåringar.

Men jag var inte färdig där i skogen, jag behöver dit igen för att känna efter på riktigt.

Nu framstår Dalalivet som en slöjklädd dröm, hur jag cyklar genom den ljusa natten längst grusvägen till Fragg. Inte en bil, inte en människa, bara det torra gruset som skvätter runt däcken. Lysande lupiner, prästkragar, klöver, grodor, vattendrag, grönska, grönska.

I min Järna lägenhet brusar det i fläktsystemet och i Norrtunaskog skäller en råbock, påminner mig om att det vilda finns överallt, att jag inte är lämnad i fred. Jag öppnar fönstret för att höra den, längtar till den, vi är samma.

Kasta mig mellan världarna, som ett litet fågelbo.

Tiden går... det är det där med att var personlig eller inte vara det som är mitt ständiga dilemma.
Jag vill inte vara för personlig, men har svårt att se hur en text kan bli intressant om den inte är.
Det är natt iallafall, mellan väggarna, mellan grannarna.
Jag har varit borta en vecka på Irland, när jag kom hem igår var mina grannbarn ute på gården.
Vi pratade om sommarlovet och att jag varit bortrest. Senare på kvällen var de fortfarande ute när jag skulle åka till min kille "Var ska du?" ropade de tvärs över gården. "var ska du åka nu då?" "Till min kille", sa jag. "VA?" sa dom. "TILL MIN KILLE" skrek jag så det ekade mellan husen. Kände att nu vill jag verkligen dra, jag vill inte dela mitt liv med alla grannar. På tal om att vara personlig. Samma känsla återkommer varje försommar, när livet tar en annan form och alla är ute hela tiden, har mer koll på varann. Jag vill vara ensam i skogen, fast samtidigt vill jag inte. Vet hur jag brukar bli, rastlös, ensamångest, ledsen. Det meningslösa i det ensamma.
Det är ändå sommar och det regnar och solen lyser om vartannat, det är så ljuvligt grönt och det var på Irland också. Jag skriver mer om Irland, men här kommer lite bilder därifrån.

Det är tufft ekonomiskt att vara ensamstående för mig.
Jag jobbar så mycket jag kan och orkar, men pengarna räcker ändå inte till. De första månaderna det var så fick jag panik, två veckor kvar till lön och redan pank! Men eftersom tiden gått har jag anpassat mig. Det har blivit normalt. Så länge vi har mat kvar antar jag att läget är under kontroll.
Jag har alltid prioriterat frihet, och frihet har inte varit pengar, utan tid. Men det blir ingen riktig frihet
utan ekonomisk trygghet, iallafall inte när en har barn. Pengarna är som bränsle, de vill användas och brinna upp, de är så förgängliga. Så nu har jag bestämt att skaffa mig ett riktigt jobb, måste bara gå i skolan i 4 år först. Det är lite sent påkommet kanske, men nej förresten det går jättebra! Redo att sätta igång vid 47 det blir perfekt.

När det är fredag börjar barnvecka igen, eller slutar.
Dessa barn som flyttar emellan med Ikeakassar och ryggsäck. Var det det bästa jag kunde ge dem? Jag stödjer mig på en doktorsavhandling som jag lyckades hitta i nåt dammigt hörn av google.
Där stod det att av alla tänkbara varianter när föräldrar skiljer sig, är delad vårdnad och halva tiden var, det bästa för barnen. Om inte föräldrarna lyckas ha kvar ett hem till ungarna och själva flytta in och ut, vilket jag inte hört en enda människa som gör. Hallå, finns det?
Det verkade i avhandlingen som om speciellt viktigt är det för pojkar att ha den kontinuerliga kontakten med sina pappor, för att bli dugliga medborgare i vuxenlivet.
Kan det vara så att det är sant? Om jag tänker på de vuxna män jag har omkring mig och deras förhållande till sina pappor, så verkar de ha varit högst frånvarande i flera fall. Med jobb eller missbruk oftast. Men de flesta av har blivit dugliga fäder trots detta, kanske en generationsfråga också. Det finns massor av odugliga mammor också förstås, men det verkar genom historien som om förväntningarna på mödrar varit högre, kanske har det gjort oss dugliga av reflex.
Så självkritisk som jag är i min mammaroll har jag inte heller hört andra pappor vara. Där i mot om många mammor som är. Det är som om det osynliga oket av förväntningarna på oss gör oss självkritiska per automatik. Kanske det inte är så konstigt, ingen mår bra av förväntningar.
Varje gång det blir barnvecka hos mig tänker jag, nu har jag chansen att göra bättre, jag ska verkligen försöka den här gången. Anstränga mig, träna, praktisera, öva.
Heja mamma friskt humör
det är du som susen gör
Mammma Mamma Mamma!!!

Fullmånen över Norrtuna. Goda dagar, många i sträck. Det är ovanligt. Börjar tänka "varför är jag så nöjd?" Bara det där Nöjd-ordet i sig själv är ju provocerande. Jo, ja kanske för att mina barn mår ganska bra och fröna gror i sin lilla jord, jag har planer om att resa, det är snart sommar. Trevligheter, ett ganska okomplicerat liv just nu, bara tack å ta emot, det lär ju falla igen.
Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb, jag älskar min arbetskamrat som ger mig så mycket utrymme och låter mig vara jag. Jag älskar att se och prata med barn varje dag som kommer in i köket där jag jobbar. De är så fulla av kvitter och tok och magiskt tänkande. Jag tycker om att bo där jag bor, kanske jag inte identifierar mig så mycket med det, men det pågår och här är jag ju, gör inget för att komma härifrån. Och skogen är vacker och alldeles utanför fönstret.