Stora Moren blues

Jag kommer tillbaka från Dalarna. Kör den långa raksträckan från Fagersta med de blå bergen i ryggen. Ser inte i backspegeln. Det är bara jag som lever med navelsträngen kvar till dessa trakter, min ursprungsfamilj har lämnat skogarna för länge sen, de kommer aldrig tillbaka till faluröda hus och vidsträckta kalhyggen. Men jag kan inte släppa taget, fast det är både smärtsamt och melankoliskt, fast det är så ensamt och tyst bland granarna.

De stora skogarnas tystnad, jag älskar den. Får mitt hjärta att darra och min själ att sjunga. Men det är något krampaktigt med att hålla kvar det som är gammalt och utslitet, det som ingen annan vill ha, lump och gamla hus.

Det är mamma och pappa, det är min barndom bland ängar och slåtterlador, längst dikesrenar och kohagar. Jag försöker återskapa något, en stillbild av paradiset.

Men allt bara växer igen, mera kamp än njutning för att upprätthålla drömmen.

För nu står ett knarrande, längtande hus i skogsbrynet och väntar på att jag ska bry mig om, för jag blev kär vid första ögonkastet. Det var i november och golvet var det hål i, taket var det hål i, väggarna var klösta och rivna, träden växte tätt mot huskroppen som viskade ”Kom, rädda mig, jag ska fortsätta andas för dig och dina barn!" Jag kunde inte motstå, jag ville inget hellre än att bry mig om den här platsen 200 meter över havet i tiomilaskogen. Mina rötter ville så gärna komma åter till ursprunget.

Nu sprutar slyn upp ur marken runt det här gamla timmerhuset, nässlor höga som tolvåringar står stolta och välkomnar mig till midsommar. En panikartad känsla av att inte bemästra den vilda naturen som tränger sig på. Jag orkar inte med vildheten, den får bo i skogen bakom knuten, här ska det vara tuktat och framkomligt på vuxet vis. Men jag är bara en liten människa, ett oansvarigt barn som mycket hellre plockar smultron i dikeskanten än upprätthåller gräsmatta. Det är både med lättnad och sorg jag lämnar Stora Moren varje gång, åker ifrån mig själv och mitt smäktande hjärtas visa, som stannar kvar under granarna.

När jag kör in genom Järna vaknar jag till, är det verkligen här jag lever mitt liv? I den här raka, uppstyrda asfalten, med tågspår och ordning. Det här har ingenting med mig att göra. Genast vill jag vända om, får torgskräck, blir paranoid i mitt köksfönster. Jag har inte varit synlig för okända människaögon på så många dagar. Här finns de överallt.

Men långsamt, eftersom timmarna går, stillnar även denna oro, stillnar till anpassning. Även här är vackert, här finns människor som jag vill vara bland. Här vill mina barn leka i betongen och köpa pizza, åka pendeltåg till stan och bli tonåringar.

Men jag var inte färdig där i skogen, jag behöver dit igen för att känna efter på riktigt.

Nu framstår Dalalivet som en slöjklädd dröm, hur jag cyklar genom den ljusa natten längst grusvägen till Fragg. Inte en bil, inte en människa, bara det torra gruset som skvätter runt däcken. Lysande lupiner, prästkragar, klöver, grodor, vattendrag, grönska, grönska.

I min Järna lägenhet brusar det i fläktsystemet och i Norrtunaskog skäller en råbock, påminner mig om att det vilda finns överallt, att jag inte är lämnad i fred. Jag öppnar fönstret för att höra den, längtar till den, vi är samma.

Kasta mig mellan världarna, som ett litet fågelbo.

Tiden går... det är det där med att var personlig eller inte vara det som är mitt ständiga dilemma.
Jag vill inte vara för personlig, men har svårt att se hur en text kan bli intressant om den inte är.
Det är natt iallafall, mellan väggarna, mellan grannarna.
Jag har varit borta en vecka på Irland, när jag kom hem igår var mina grannbarn ute på gården.
Vi pratade om sommarlovet och att jag varit bortrest. Senare på kvällen var de fortfarande ute när jag skulle åka till min kille "Var ska du?" ropade de tvärs över gården. "var ska du åka nu då?" "Till min kille", sa jag. "VA?" sa dom. "TILL MIN KILLE" skrek jag så det ekade mellan husen. Kände att nu vill jag verkligen dra, jag vill inte dela mitt liv med alla grannar. På tal om att vara personlig. Samma känsla återkommer varje försommar, när livet tar en annan form och alla är ute hela tiden, har mer koll på varann. Jag vill vara ensam i skogen, fast samtidigt vill jag inte. Vet hur jag brukar bli, rastlös, ensamångest, ledsen. Det meningslösa i det ensamma.
Det är ändå sommar och det regnar och solen lyser om vartannat, det är så ljuvligt grönt och det var på Irland också. Jag skriver mer om Irland, men här kommer lite bilder därifrån.

Det är tufft ekonomiskt att vara ensamstående för mig.
Jag jobbar så mycket jag kan och orkar, men pengarna räcker ändå inte till. De första månaderna det var så fick jag panik, två veckor kvar till lön och redan pank! Men eftersom tiden gått har jag anpassat mig. Det har blivit normalt. Så länge vi har mat kvar antar jag att läget är under kontroll.
Jag har alltid prioriterat frihet, och frihet har inte varit pengar, utan tid. Men det blir ingen riktig frihet
utan ekonomisk trygghet, iallafall inte när en har barn. Pengarna är som bränsle, de vill användas och brinna upp, de är så förgängliga. Så nu har jag bestämt att skaffa mig ett riktigt jobb, måste bara gå i skolan i 4 år först. Det är lite sent påkommet kanske, men nej förresten det går jättebra! Redo att sätta igång vid 47 det blir perfekt.

När det är fredag börjar barnvecka igen, eller slutar.
Dessa barn som flyttar emellan med Ikeakassar och ryggsäck. Var det det bästa jag kunde ge dem? Jag stödjer mig på en doktorsavhandling som jag lyckades hitta i nåt dammigt hörn av google.
Där stod det att av alla tänkbara varianter när föräldrar skiljer sig, är delad vårdnad och halva tiden var, det bästa för barnen. Om inte föräldrarna lyckas ha kvar ett hem till ungarna och själva flytta in och ut, vilket jag inte hört en enda människa som gör. Hallå, finns det?
Det verkade i avhandlingen som om speciellt viktigt är det för pojkar att ha den kontinuerliga kontakten med sina pappor, för att bli dugliga medborgare i vuxenlivet.
Kan det vara så att det är sant? Om jag tänker på de vuxna män jag har omkring mig och deras förhållande till sina pappor, så verkar de ha varit högst frånvarande i flera fall. Med jobb eller missbruk oftast. Men de flesta av har blivit dugliga fäder trots detta, kanske en generationsfråga också. Det finns massor av odugliga mammor också förstås, men det verkar genom historien som om förväntningarna på mödrar varit högre, kanske har det gjort oss dugliga av reflex.
Så självkritisk som jag är i min mammaroll har jag inte heller hört andra pappor vara. Där i mot om många mammor som är. Det är som om det osynliga oket av förväntningarna på oss gör oss självkritiska per automatik. Kanske det inte är så konstigt, ingen mår bra av förväntningar.
Varje gång det blir barnvecka hos mig tänker jag, nu har jag chansen att göra bättre, jag ska verkligen försöka den här gången. Anstränga mig, träna, praktisera, öva.
Heja mamma friskt humör
det är du som susen gör
Mammma Mamma Mamma!!!

Fullmånen över Norrtuna. Goda dagar, många i sträck. Det är ovanligt. Börjar tänka "varför är jag så nöjd?" Bara det där Nöjd-ordet i sig själv är ju provocerande. Jo, ja kanske för att mina barn mår ganska bra och fröna gror i sin lilla jord, jag har planer om att resa, det är snart sommar. Trevligheter, ett ganska okomplicerat liv just nu, bara tack å ta emot, det lär ju falla igen.
Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb, jag älskar min arbetskamrat som ger mig så mycket utrymme och låter mig vara jag. Jag älskar att se och prata med barn varje dag som kommer in i köket där jag jobbar. De är så fulla av kvitter och tok och magiskt tänkande. Jag tycker om att bo där jag bor, kanske jag inte identifierar mig så mycket med det, men det pågår och här är jag ju, gör inget för att komma härifrån. Och skogen är vacker och alldeles utanför fönstret.

Våren blir inte till i år. Står och darrar lika oförlöst som jag.
Redan för flera månader sen låg jag i torrt gräs och såg upp mot den bleka solen.
Låg mot marken och drömde om gröna blad och suset blad grässtrån.
Den där dikten av Karin Boje som citeras ofta, om att det gör ont när knoppar brista, den är som en klyscha, men en sann klyscha. Så vacker den är. 

 Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Jag har känt mig så himla ledsen idag.

En stor gråt har pockat och trängt på i bröstet från det att jag vaknade. Jag har känt mig helt bakis och sjuk fast jag inte var full igår och fast jag just blivit frisk. Då måste vara pms tänkte jag, men det verkar inte heller stämma enligt kalendern.

Jag går bara runt och känner mig vimmelkantigt ledsen hela morgonen utan att det finns en logisk förklaring.

Jag läser nyhetsuppdateringarna, registrerar informationen.

Jag ska köra till Dalarna med barnen den här dagen, det är råddigt och hosta och påsklov men jag måste få se krokusarna blomma runt det faluröda huset i skogen, jag måste få känna doften av torrt gräs och förmultnad vinterkompost. Jag kör iväg för att handla och tanka och hämta barn.

Några afrikaner på väg upp till Norrtuna från pendeln. De ser så allvarliga ut allihop, eller inbillar jag mig? Flaggorna som hänger på halv stång vid brandstationen, jag småhulkar när jag kör förbi.

Det kommer så nära, som krig, inte det absurda eller meningslösa i att en ensam människa sätter skräck i ett helt land genom sin handling, inte just det, men vad det gör med oss människor.

Jag som älskar folkdräkt, melankoliska fioler från VästerDalarna och gamla serier om fattigsverige. Inte betyder det att jag älskar Sverige just. Vad är Sverige? Vad är det att älska Sverige?

Jag älskar den mänskliga själen och allt som kan födas ur den.

Själen som måste få sjunga och flyga, annars finns den inte.

Jag älskar att vi måste prata med varandra annars dör vi.

Jag älskar att det finns levande människor och hur vi blir påminda om livets viktigheter när det mest fasansfulla händer.

På en sekund så nära mitt eget liv. Min äldsta son som slutar praktiken klockan tre och ska gå genom city till centralen för att ta pendeln hem. Han svarar inte i telefonen. Tänk om han slutat tidigare, tänk om han tagit vägen förbi Hötorget och Drottninggatan?

Min hjärna kan hitta på vad som helst, min hjärna förbereder sig.

Inget annat är viktigt än att komma i kontakt med honom.

Jag blockerar hjärnan för annan information. Mitt barn, mitt barn!

Jag vill att alla ska samlas, alla i min familj måste sitta här på varsin stol och vara här istället för att vara på ovissa utspridda platser som jag inte vet var det är. Vi måste hålla varandra i händerna, och även om vi var osams förut så måste vi göra det nu och finna kärlek och förståelse mer än vi någonsin kunde drömma om.  Det är inte rädsla, det är att leva! Vi är ju trots allt kvar här.

Nu svarar han, men samtalet bryts direkt.

Han ringer strax upp och säger lite lojt och avspänt att han sitter vid fönstret men personalen ber honom flytta in i lokalen om ifall att. Om ifall att, det tror varken han eller jag på, va skönt ändå.

Och jag säger att jag var så orolig, han kan verkligen förstå det. Tack gode gud.

Och när jag till slut efter den långa dagen står vid min kompost i skymningen och ser att något djur har varit där och bökat och ätit och jag tittar in i skogen och slyn bara växer och gräset bara lägger sig som det vill över allt jag planterat, då förstår jag att alla rötters kraft och hela jordens jord kommer överleva oss.

Att moder jord skiter fan i vad vi gör, hon existerar obarmhärtigt vidare och det är så vackert att jag vill uppgå i henne och sluta existera, sluta finnas till i det ljuvliga universum som den lilla självupptagna fis jag är.