Temat på föräldramötet, Att sätta gränser.
Vi får prata två och två, jag vet redan vad jag ska säga.
Att jag inte vill ta ansvar, vara vuxen. Jag vill helst att mina barn ska
ta ansvar själva. Jag hör ju hur fel det låter, men det är så.
Det krävs så mycket ansträngning för att stå upp för gränser, ofta känner
jag inte att jag har rätt att begränsa, men jag gör det ändå hela dagarna för hur skulle det annars gå?
Känslan är att jag hela tiden håller in tömmarna, drar i dem för att sakta ner farten.
Vad är det som är så läskigt med att bli vuxen?
Det är något ensamt över det, att stå själv och stå kvar.
Jag önskar att det fanns en hel stab av vuxna som hjälpte mig ta hand om mina barn, jag känner mig så otillräcklig.

Jag drömmer varje natt om växter och blommor som öppnar sig och slår ut framför mina ögon.
Eller frodiga skogar som tornar upp sig för mig.
I natt stod jag alldeles intill en syrenbuske på min gård mellan betonghusen, den blommade trots att det bara är januari, jag häpnade i drömmen. Det var så märkligt och enastående, känslan av hur besynnerligt det var dröjde kvar mer än själva blommorna. Jag längtar så mycket efter att följa ett träd från litet till större, jag längtar efter att alltid ha en trädgård som utvecklas och växer med åren. Det är förstås denna längtan som bubblar upp på nätterna, det går inte att värja sig i nattens mörker mot det som vill ta form i hjärnan.
Jag vill också ha kycklingar, eller göra dem i min äggkläckningsmaskin som jag köpte i Spanien förra året. Men hur ska det gå? Var ska jag göra av dem när jag far bort? Mina tidigare kläck har jag haft i köket i lägenheten tills det blev sommarlov och vi flyttade till landet, det gick bra, men doftade inte så gott. Och alla tyckte det var så lustigt! Höns i köket! Det låter kanske som potatisland i vardagsrummet eller vaddå? Ibland undrar jag om jag obemärkt gett upp min dröm, och ÄR det ens min dröm längre? Drömmen om landet oh djuren och odlingarna. Kan en dröm suddas ut och försvinna om den dröjer för länge med att införlivas?

Jag har precis gjort en TVT-operation.
För att jag pinkar på mig.
Jag fick tid redan för ett år sedan, men jag blev så rädd och tyckte det var så obehagligt att jag ringde och sa att jag inte ville. Men problemen kvarstår och ju mer jag läste på och pratade om det insåg jag att det inte skulle bli bättre. Även om jag kniper varje dag, alla dagar. Så många kvinnor lider av inkontinesproblem, de flesta som fött några barn verkar det som. Ingreppet anses enkelt, inte ens sjukskrivning ska behövas.
Men jag kände mig mörbultat efteråt, knockad och ont i benen och ljumskarna. Hoppas att det var värt det, först efter en månad vet jag.
Nu är jag inte den som tycker det är sååå farligt att gå runt och lukta lite kiss, (säkert värre för andra) (jag tycker de flesta parfymer luktar skunk) men att inte kunna nysa, hosta, springa, dansa utan att riskera läckage är liksom lite stress och obehagligt. Jag har varit med om att det kommer jättemycket kiss när jag ansträngt mig och det är ju döööpinsamt. En gång hände det på ett gympapass som jag var med på för första gången. jag gav järnet (hade också kissat innan) redan i uppvärmningen, en rörelse var att spjärna ut med armbågarna och hoppa utåt med knäna samtidigt, det var som att öppna en kran, det bara rann! Jag blev helt plaskvåt på insidan av låren och skämdes så mycket.
Linkade ut på toaletten och försökte torka mig, men det redan uppsuget i byxorna som två stora fläckar ner på låren av mina tajta svarta träningsbyxor.
Jahan jag får väl gå hem och skämmas då, tänkte jag. Men nä, tänkte jag sen, så fan heller. Nu ska jag vara med och INTE skämmas! Det är ju just för det här som jag behöver gå på gympa! Så jag var med hela passet, i mina kissluktande blöta byxor som alla kunde se inte var några vattenskvättar.
Jag har märkt att många börjar skratta när jag säger att jag har det här problemet, det är både pinsamt och tabu och tantigt, det behövs lite fler inkontinetröster, eftersom det uppenbarligen är så vanligt och svårt att bli av med. Våga ha inkontines! Speak up for pee! Abla de pipi!

Här är det nya vanor tack vare en juicecentrifug/rivare som jag lånat. Varje morgon sen ett par veckor gör jag ett glas. Och jag får det helt för mig själv för ingen annan gillar. Rödbeta, morot, äpple, ingefära och gurkmeja har jag kört med. 

Doften av gurkmeja som blir till juice är så obeskrivligt god! Tror det är det godaste jag någonsin doftat!

Den här drycken har jag längtar efter utan att veta om det hela mitt liv! (Låter som jag gör en billig reklam för juice.)

Jag blir så glad när jag får skriva.
Ostsmörgås.
Utsikten genom fönstret.
Att jag ser ut som en blandning mellan mamma och Kristina Lugn.
Nu är jag så gammal att det gör inget.
Det nya året ligger framför, som en upplöjd åker Januari.
Bara att så fröna, bara att bestämma sig för en riktning.

Det som stod här innan var så hemsk att läsa
så jag tog bort det.
Usch.

Årets första dag.

Vill gråta och lycklig på samma gång i solen bakom grantopparna med bleka barn som varit uppe halva natten. Livet fortsätter in i 2017. Vad vill jag nu?

Självförverkligande. En skorsten och några djur. Skulle det göra mig gladare?

Nytt år är en slags tomhetskänsla, kanske förväntan.
Januari, en  bra månad för att skriva i, låååång, mörk och stilla. Inget händer egentligen speciellt.
 Jag ska ta den till vara allt jag kan.
Vi skickade upp en lykta med önskningar, "en hund", sa min son fast en inte får säga högt.
"Du då vad önskade du?" Jag avslöjade inte, men det börjar på s och k.