Jag har precis gjort en TVT-operation.
För att jag pinkar på mig.
Jag fick tid redan för ett år sedan, men jag blev så rädd och tyckte det var så obehagligt att jag ringde och sa att jag inte ville. Men problemen kvarstår och ju mer jag läste på och pratade om det insåg jag att det inte skulle bli bättre. Även om jag kniper varje dag, alla dagar. Så många kvinnor lider av inkontinesproblem, de flesta som fött några barn verkar det som. Ingreppet anses enkelt, inte ens sjukskrivning ska behövas.
Men jag kände mig mörbultat efteråt, knockad och ont i benen och ljumskarna. Hoppas att det var värt det, först efter en månad vet jag.
Nu är jag inte den som tycker det är sååå farligt att gå runt och lukta lite kiss, (säkert värre för andra) (jag tycker de flesta parfymer luktar skunk) men att inte kunna nysa, hosta, springa, dansa utan att riskera läckage är liksom lite stress och obehagligt. Jag har varit med om att det kommer jättemycket kiss när jag ansträngt mig och det är ju döööpinsamt. En gång hände det på ett gympapass som jag var med på för första gången. jag gav järnet (hade också kissat innan) redan i uppvärmningen, en rörelse var att spjärna ut med armbågarna och hoppa utåt med knäna samtidigt, det var som att öppna en kran, det bara rann! Jag blev helt plaskvåt på insidan av låren och skämdes så mycket.
Linkade ut på toaletten och försökte torka mig, men det redan uppsuget i byxorna som två stora fläckar ner på låren av mina tajta svarta träningsbyxor.
Jahan jag får väl gå hem och skämmas då, tänkte jag. Men nä, tänkte jag sen, så fan heller. Nu ska jag vara med och INTE skämmas! Det är ju just för det här som jag behöver gå på gympa! Så jag var med hela passet, i mina kissluktande blöta byxor som alla kunde se inte var några vattenskvättar.
Jag har märkt att många börjar skratta när jag säger att jag har det här problemet, det är både pinsamt och tabu och tantigt, det behövs lite fler inkontinetröster, eftersom det uppenbarligen är så vanligt och svårt att bli av med. Våga ha inkontines! Speak up for pee! Abla de pipi!

Här är det nya vanor tack vare en juicecentrifug/rivare som jag lånat. Varje morgon sen ett par veckor gör jag ett glas. Och jag får det helt för mig själv för ingen annan gillar. Rödbeta, morot, äpple, ingefära och gurkmeja har jag kört med. 

Doften av gurkmeja som blir till juice är så obeskrivligt god! Tror det är det godaste jag någonsin doftat!

Den här drycken har jag längtar efter utan att veta om det hela mitt liv! (Låter som jag gör en billig reklam för juice.)

Jag blir så glad när jag får skriva.
Ostsmörgås.
Utsikten genom fönstret.
Att jag ser ut som en blandning mellan mamma och Kristina Lugn.
Nu är jag så gammal att det gör inget.
Det nya året ligger framför, som en upplöjd åker Januari.
Bara att så fröna, bara att bestämma sig för en riktning.

Det som stod här innan var så hemsk att läsa
så jag tog bort det.
Usch.

Årets första dag.

Vill gråta och lycklig på samma gång i solen bakom grantopparna med bleka barn som varit uppe halva natten. Livet fortsätter in i 2017. Vad vill jag nu?

Självförverkligande. En skorsten och några djur. Skulle det göra mig gladare?

Nytt år är en slags tomhetskänsla, kanske förväntan.
Januari, en  bra månad för att skriva i, låååång, mörk och stilla. Inget händer egentligen speciellt.
 Jag ska ta den till vara allt jag kan.
Vi skickade upp en lykta med önskningar, "en hund", sa min son fast en inte får säga högt.
"Du då vad önskade du?" Jag avslöjade inte, men det börjar på s och k.

Jag gör så konstigt.
Som om juljävulen tagit över min hjärna. Jag som annars brukar vara så sparsam och ekonomiskt beräknande. Nu går jag bananas, köper mat och grejer fast jag inte har råd, beställer saker på nätet, "få fakturan i januari", handlar sånt jag redan har. Allt för att desperat få ihop ett gäng julklappar och julstämning så att barnen ska bli nöjda. Medan sanningen är att barnen bryr sig inte om mat och goda hembakade kakor, de vill ha några paket och lite samvaro, sen kan vi gärna käka spagetti eller fiskpinnar.  Det är ju JAG som är jultorsk och tror att det måste vara på ett visst sätt, inte ens gran vill barnen ha.
Jag har låtit mig dras med i stressen och köpandet. Totallurad och dessutom har jag mage att känna mig upprymd, på hugget, som om jag vore berusad. Vi får väl se hur roligt det känns på annandagen, när julmusten är slut, granen barrar och himlen är grå över Norrtuna. Jag har inte ett enda lästips, inga skrivtips, jag har inte hört eller fått med mig något nytt och vettigt de sista veckorna. Allt handlar om att få ihop en strålande jul.

Kära blogg!
Du är inte min vän som jag litar på.
Du är ett blad i det okända, jag vet inte var du går.
Det har alltid varit mitt dilemma, att skriva något meningsfullt
men inte för personligt och inte heller för opersonligt.
Skriva om julen? Att jag sitter på kvällarna och letar julklappar i datorn.
Det är ett nytt fenomen, är det verkligen effektivare? är det trevligare?
Det är ensamt iallafall och stirrigare, men trevligare, nä.
Stundom tänker jag "varför ska jag fira jul? Vad säger jag till barnen om varför vi firar jul?"
Svar: Inget. Vi bara gör det.
Jag har inte julångest, mina jular som barn var underbara. Därifrån färgas
vårt förhållande till jul skulle jag tro. Däremot tycker jag de sista tio årens jular varit ansträngande, för att jag tagit hand om att upprätthålla traditionen i mina barns familj.
Det är på nåt sätt ett tungt ok att bära ensam, det orkar jag inte. I år är första gången jag firar
med två X-makar med respektive och mina tre barn, hur ska det går? Hoppas vi blir fulla
och sentimentala och börjar sjunga julsånger. Nej, inte fulla för barnen, det är dåligt.
Stämningsfulla och sentimentala...