Sjuk i köket på tidiga kvällen.
Det är hösttermin igen, jag är tillbaka i lägenheten som varje år vid den här tiden.
Det för alltid med sig en massa nya tankar, en mer objektiv syn på Järnalivet.
Det är inte helt lätt att pressa in sin själ i en lägenhet högst uppe i hyreshuset efter hela sommaren fri i skogen, det gör ont på nåt sätt. Det gör ont med anpassning. Men anpassas måste jag för att få pengar till mat och räkningar och för att köpa byxor till mina barn. Sätta mitt liv i relation till andra liv, inte lika lyckligt lottade ensamstående mödrar i andra delar av världen. Känns det bättre då?
Tänkt att jag ändå har dessa tre barn i min vård, den ständiga utmaningen det är.
Kommer jag att sakna den när de är stora och flyttat hemifrån?

Men idag tänker jag på vad jag helst vill göra om jag är fri att välja, jag måste nog jobba i minst 25 år till. Med vad? Ska jag hanka mig fram med skolkök, boenden och vikariat och försöka hitta tid att skriva där emellan. Just idag känns det inte så lockande. Idag vill jag ha en räkmacka att glida in i himlen på. Adjöken onsdag klockan 7.

Gotland

Min finaste semester på länge, jobbigt dock att vara en otränad 41-åring och ha konstant motvind vilket håll vi än cyklade åt. Och stift som en stege varje morgon efter nattens tältsömn på hårt, knöligt underlag, men ack så glad och kär å havet!

Hatting around i sommarhuset.
Här blire inte mycket gjort, i vanlig ordning, i mina ögon.
Lite sylt, lite cykel, lite barn, lite matlagning, lite sitta på trappan.
Men natten är ljummen i natt, månen stiger knappt över grantopparna, tystnaden växer
sig stor i bröstet och det är vackert.
Igår kom jag hit med barnen efter festival i Skattungbyn. Det var såå skönt att komma hem, jag kände mig så hemma. Och det var fint att vara på festivalen. Inspirerande och barnen glada.
Men vad jag än gör den här sommaren känns det märkligt och ovant. Som om jag gör allt för första gången, som om jag inte vet hur en gör någonting.
Blommorna blommar av sig själv ändå, sprider sig, eller dör ut, eller ligger i träda.

Från sommarhuset

Nu är jag här med tre söner.
Det är första gången jag styrt upp allt själv ett sommarlov med dessa tre som ensamstående.
Städat och packat ner hela lägenheten för att hyra ut den över sommaren.
Fått med mig barnen hit med löften om minigolf, att vi ska starta ett cafe, att vänner får komma å hälsa på, att de får spela wi, badhus.
Stressande frågat mig själv varför jag utsätter mig för den här flytten?
Vad är vinningen? Att följa en plan bara för att följa den?
Min käraste och alla mina vänner är i Järna och har sommarlov och nu åker jag där ifrån, konstigt.
Nåväl, det är grönskande vackert här och guldregnet blommar och doftar i hela trädgården.
Det regnar och en vill bara va inne, men barnen är glada, underligt...
Så mycket vi stretat här, kommit hit med stora flyttlass, höns, katt, plantor som måste i jord snabbast möjligt. Inget vatten, inget golv, regn hela sommaren och inget körkort hade jag de första åren.
Om jag bara är här och läser böcker, går och drar upp lite nässlor och ogräs när jag känner för det, kanske renoverar ett fönster då har jag varit duktig på avstressningsfronten.
Njuta, se, upptäcka, uppleva, känna. Låter som en retreat.

8 juni 2016

Sommarkväll.
Jag har just släppt iväg fyra tonårskillar ut i det vilda, till där alkoholen flödar och ingen vill svara i telefonen när föräldrarna ringer.
Jag sa "ni kan väl komma hem klockan tolv senast?" De vred och vände sig, ville inte svara.
Skräckscenarier spelas upp i små snabba scener i mitt huvud. Vad vore värst?
Att de spyr ner alla madrasser? Att de inte kommer hem överhuvudtaget? Att de gapar och skriker och väcker småsyskonen som ska gå upp klockan 7 imorgon bitti.
Att jag anses som en dålig mamma av de andra föräldrarna?
Kommer jag kunna sova i natt? Imorgon ska jag upp och skriva, läsa, prestera.
Om jag hinkar i mig en vinare kanske jag somnar, men då är jag å andra sidan okapabel om de verkligen behöver mig. Hur jag än göra är det otillräckligt.
Modern med den ständiga skulden, för att hon gjorde för lite för sina barn, för alla som behövde henne.

Idag, tre möten efter varann.
I rad.
Uppstryrda möten med andra människovarelser som också lever sina liv
och trampar omkring i samma närområde som jag.
Några av dem nära mig, några lite längre bort.
Jag tycker om det! Jag har förstått att jag verkligen inte vill vara ensam
även om det är gott för mitt inre ibland.
Men att vara i samspel är det som inspirerar mig att leva, att skriva, att lära.
På min gård mellan husen får jag en del torgskräck så här års,
vill inte visa mig, vill smyga ut bakvägen.
Men det är en annan slags möte, på väg till nåt, inte utvalt, frivilligt.
Med grannar som jag gillar visserligen, men det är något med integritet.
Att gå in och ut som en vill, utan rapport om vart och till vem...

Oöverstigliga diskberg
är ingeting som bekommer mig längre.
När jag lever ensam finns det ingen annan att störa sig på
förutom sig själv. Nu är det möjligtvis barnen som ser lite smuts här och där
och skäms, vill att jag ska ta bort. Men då säger jag bara, att de kan de göra själva.
Sen åtgärdar jag när jag inte har nåt bättre för mig.
Nu har jag tagit fasta på, gör bara det nödvändigaste, resten är lek.
Eller hur var det egentligen?