Och jag är slut, förbi.
Försökte vara spontan och åka på en clownföreställning med barnen på eftermiddagen.
Den ena satt och somnande i min famn och den andre sparkade rastlöst, skrekgäspade och ville hela tiden åka hem. Det kostar på att vara spontan. Det kostar mitt inre lugn som är så ömtåligt.
Clownen var gammal och hette
Dimitri. Det skojsiga var
lite skoj, men gammaldags på nåt sätt och väldigt finlirat. Barnen tyckte att han var mer konstig än rolig.
Liksom inga moderna skämt, förutom att han låtsades prata i en telefon (fasttelefon med snurrsladd kanske?) och att han började shuffla plötsligt, troligen omedveten om att det var just shuffla han gjorde.
För mej själv var det nästan som bilder i en dröm, en stor röd jävulskappa, fyra stora blåsinstrument som ljöd i en surrealistisk fanfar, bananer, en resväska.
Det mest fascinerande var alla antroposof-familjer från Järna som satt i publiken. Det verkar vara tradition att se den här föreställningen i kretsen av waldorf och antisfolk. Jag tillhör nog själv kretsen utan att jag skulle beskriva mej så, och jag har märkt att vissa saker GÖR man bara här. För att det är så och det räknas som sevärt eller görvärt.