Sommarflytt

Nu behåller jag lugnet som den gamla flodhäst jag är.
Jag går här och inbillar mej att jag håller stressen borta genom att förtränga den.
Men vid minsta lilla rasping på min förljugna yta bubblar den över.
Vi måste ut ur lägenheten och nu har vi ca 36 timmar på oss.
Utan barnen skulle det gå som en dans, men med dem runt fötterna går det mycket mycket långsamt.
Alla som försökt vet vad jag menar.
Det känns som att hela mitt liv går ut på att få saker gjort få saker gjort få saker gjort.
Avverka det så att jag kan börja på nästa, färdigt, då tar jag nästa.
En görafabrik inuti mej.
Att packa ut alla våra saker och flyttstäda inför sommarens hyresgäster som kommer om 36 timmar är praktexemplet. Hela natten drömmer jag om att gno och bära bort och stuva in.

Jag fick söner

Jag har alltid trott att jag skulle få döttrar, åtminstone en.
Men så blev det inte, jag fick tre söner.
De är helt olika varandra och så unikt fina och underbara! Jag älskar att de kommit till mej och jag är så tacksam för erfarenheten att ha burit dem, fött dem och nu det svåraste, att leva tillsammans med dem.
Men det var det här med döttrarna, jag tror alla mammor vill ha en dotter.
Det är bara är så, man undrar så mycket hur det är att få någon samma som en själv.
Sen är det ju inte säkert att det blir bra för det, men man fick iallafall en dotter.
I min lilla hjärna har jag hittat på olika teorier om varför det inte blev några flickor. Det skulle nog inte ha blivit bra, jag skulle ha uppfostrat dem till kommandosoldater, och det behövs det inte fler i den här världen.
Allting måste förklaras, det går inte bara att acceptera att livet tagit den här vägen.
I Indien är jag iallafall den lyckligaste tycker alla, där kan det inte bli bättre! Tre söner är högsta vinsten på lotteriet.
Ske guds vilja.

Jag är bara arg!
Vill att barnet ska gå på dagis, men låter honom själv bestämma och han vill inte gå dit.
Opedagogiskt till max.
Jag borde förstås bestämma att han ska gå dit och sen fullfölja planen, men jag orkar inte. Istället är vi alla kvar hemma och jag är arg och ovän och ingenting blir trevligt.
Allt är mitt fel, dumma mamma.
alla tycker att jag är dum, men mest jag.
Fan fan fan, varför är jag så blödig och varför är det modernt med fri uppfostran just i detta årtionde när jag fått barn?

Jag är lost.
Igår käkade jag tårta på jobbet.
Vilken svag karaktär jag har.
Det var inte så värst gott heller.
Ändå ville jag inte missa tillfället.
Nej nu börjar jag om från början, måste bara se om jag klarar det under lång tid.

Middag klockan 6

Idag är det hallelujaunderbart! För barnen sover och klockan är bara 8.
Jag är så diciplinerad när jag är själv med kidsen, liksom förutseende.
Medans de kollar på Bolibompa gör jag iordning nappflaskan så den ska vara klar precis när programmet är slut.
Då blir det inga minuters glapp emellan där någon kan få för sej att sätta igång nåt.
Nu breder en vuxen tystnad ut sej och lägger sej som en filt över mitt sinne.
Va farao ska jag göra nu? Jag får nästan lite ångest för att alla andra är på fest och sitter i gräset och pratar meningslöst prat som ingen kommer komma ihåg imorgon , jag vet ju att jag inte missar nåt!
Men ändå... man vill ju va där det händer.

Jag och min familj