Norrlandstur

Tillbaka

Jag har varit på festival i en vecka och sålt grejer, vaken från 9 på morgonen till 2 på natten varje dag nonstop prata och vara trevlig. Hade förstås inget internet och rörde mej bara i ett område på några hundra kvadratmetrar, så nu när jag hemma igen vet jag egentligen inte vad som är upp och ner. Här är allt så vackert och stilla, gräset växer och himlen mörknar med stjärnor i, hela mitt liv ska jag älska de tysta landskapet och skogens omfamning.

Vi har fått köksgolv!

Svala, blanka, efterlängtade golv! Ljust och självklart ligger det nu över den fuktiga mark som stått öppen i tre år sedan vi köpte huset.
Vi har isolerat med spån som pressats in i varje skrymsle med våra små fingrar. Det tog väldigt mycket tid, men det kostade åandrasidan bara 300 spänn.
Har man mycket tid men lite pengar får man göra så.
Lister, lite mer panel, färg på väggarn, putsa om spisen och hitta en ny vedspis återstår.

Hjortronlandet

Idag gick vi rakt in i skogen och kom till en myr.
Det växte hjortron där men det var för sent, de smakade övermogna. Men iallfall så fanns de där och lyste som gull i mossen. Jag tyckte jag såg björnar och lodjur smyga mellan trädstammarna. Sen satt vi på en stor sten och vinden och solen var stark och Andres sa, om det inte var för träden skulle man inte höra vinden.
Om jag var en fjäril skulle jag flyga just här, om jag var en liten, liten fisk skulle jag vilja bo i den lilla, lilla tjärnen med näckrosor. Om jag vore mej skulle jag vilja gå genom skogen i flera dagar, och jag skulle ha några kokta ägg, lite bröd och vatten i en påse.

U-MV127 - Sinead O'Connor - Thank You for Hearing Me

Nu ser jag asfalt

Jag har återvänt till civilisationen.
Det är som en dröm där jag aldrig varit någon annanstans.
Långt inne i mej har jag ett svagt minne av en stor ek och några barn, en vattenslang
och knarrande trappsteg.
Jag flyter utanpå min kropp, men jag lever inte.

Hemvändarlördag

Marknad.
Jag låssas att jag är nån slags knalle.
Fast jag egentligen vill vara hemma och gräva.
Människorna strömmar förbi på marknadsgatan, jag känner igen så många av dem från när jag var barn.
De har blivit äldre, gamla, föräldrar, det har kommit många barn och barnbarn.
Alla dessa människor, med stora rumpor, små rumpor, kryckor, sommarskjorta.
Det är så rörande, sommar i Sverige och alla pratar dalmål.
Jag fylls av en massa ödmjukhet inför mänskligheten en dag som denna.
För det är sommarlov och semester och alla har kommit hem till barndomsbyn och ikväll ska de grilla.
Känner mej själv rotlös och föräldrarlös, jag har ingen kvar här. Min familj är splittrad och uppluckrad, vi har ingen släktgård i Söderbärke.
Kanske är det därför den ljumma sommarkvällen känns lite vemodig, jag kommer härifrån, men ändå hör jag inte hemma.