Marknad.
Jag låssas att jag är nån slags knalle.
Fast jag egentligen vill vara hemma och gräva.
Människorna strömmar förbi på marknadsgatan, jag känner igen så många av dem från när jag var barn.
De har blivit äldre, gamla, föräldrar, det har kommit många barn och barnbarn.
Alla dessa människor, med stora rumpor, små rumpor, kryckor, sommarskjorta.
Det är så rörande, sommar i Sverige och alla pratar dalmål.
Jag fylls av en massa ödmjukhet inför mänskligheten en dag som denna.
För det är sommarlov och semester och alla har kommit hem till barndomsbyn och ikväll ska de grilla.
Känner mej själv rotlös och föräldrarlös, jag har ingen kvar här. Min familj är splittrad och uppluckrad, vi har ingen släktgård i Söderbärke.
Kanske är det därför den ljumma sommarkvällen känns lite vemodig, jag kommer härifrån, men ändå hör jag inte hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar