Jag tänker på barnen

Sommarlovet rullar på.
Dagar fyllda av husfixing och trädgårdsbestyr, primitiv diskning och matlagning.
Ungarna drar runt, ibland uttråkade ibland mer inspirerade. Men skulle man fråga dem om de vill åka hem till betongen skulle svaret vara bli ett rungande JA.
Det här är min dröm, inte deras.
Jag ville så gärna att de skulle få lite skog och mark, lite egen yta att vara kungar över. Men de är helt invaggade i att leva bland andra människor, på en gård där det alltid finns lekande barn.
Så det är mitt stora huvudbry här, om de har det bra eller ej.
Jag har sagt till mej själv att det är nyttigt för barn att bli uttråkade, ur det spirar den egna krativiteten. Men jag ser faktiskt inte att det är så på riktigt.
Det finns ju så mycket fint här, insekter och vind genom trädens löv, en stor himmel, grusvägar som leder någonstans, dikeskanter.

Kanske har tiderna förändrats, barn kanske måste få konstant underhållning för att utvecklas?

Att ljuset nu vänder känns sorgligt på en gång.
Det är den bästa tiden från våren och hit, nu börjar nedräkningen för en gammal cynisk räv som jag själv.
Allt är så svart eller vitt.
Jag har inte helt förstått det braiga med den gyllene medelvägen, men jag anar att någon slags ständig balans ändå är att föredra. Vilken vacker kväll ändå!
Vilket vackert ljus!
Vi har plockat massor av smultron och delat lika till alla.
Vilken gudagåva! Så lite och så utsökt.
Morkullan flyger i skymningen och jag låter sommarnatten förföra mej.

Midsommar

Jag ska dansa naken med alla mina systrar i hela världen i natt!

Filmtips Den Bästa Sommaren

Det är sommar och 50-tal i Värmland. Kan det bli bättre?
En superrulle för mammor, pappor och barn som är i 11-årsåldern!
Man blir så glad och varm i hjärtat, en feelgoodmovie.

Utopisk söndagsplan

Idag när jag vaknade tänkte jag "idag ska jag vara en underbar mamma!
Jag ska diska ute och jag ska ha en stor färgglad turban på huvudet och bara skratta åt allting. Det gör ingenting om barnen avbryter mej och vill bli gungade, då springer jag bara dit och ger ashög fart så de skriker av glädje. När Silas och kattungen mosar min klematis, som trots att den blivit avbiten två gånger tagit sej och nu äntligen växt till sej lite, så skrattar jag bara igen!"
Shit, vilket utopi men vad nice om jag verkligen var så!!! Varför är jag inte så?
Varför får jag psykbryt av allting?
Det enda som verkligen betyder något är ju att ge och få kärlek, det är ju det jag vill!

Det skulle bli en blogg om huset och trädgården, men istället kom den att handla mest om mej som mamma. Nån slags diskbänkspoesi. Här är iallfall lite bilder från vår glänta i skogen.

Pappa

Min pappa åker iväg efter frukost i sin El Camino.
Han har varit hos oss några dagar och nu ska han hem.
Jag gråter när bilen rullar iväg, jag känner mej ensam och övergiven som det lilla barn jag är. Mina söner tittar på mej, de vet inte hur de ska reagera.
- Är du kär i morfar? undrar Elvin.
Jag svarar inte, men min man gör det.
- Ja hon är kär i morfar.
Kanske är det bara så enkelt?
Det känns iallafall bra.