Nu är mamma hemma igen.
Mamman jag.
Det är förstås som om jag aldrig åkt någonstans, för här hemma rullar det ju på som vanligt.
Nu bär jag den där märkliga resan till Jönköping i mitt inre.
Som en dröm.
Det här minns jag.
Ett rum i ett gammalt sjukhem med högt i tak där jag sover hela natten som en död.
Min mamma och jag i blåsten på väg till kyrkan.
Doften i en blomsteraffär, jag vill ha en vit lilja.
Min styvfars tårade ögon.
Blommorna på mormors kista, som om de växte upp ur dess inre.
Mammas arm under greppet av min hand, jag trycker hårt.
Jag lämnar tillbaka arvsynden i samma ögonblick jag lägger blomman på kistans lock.
Ingen är skyldig.
Småländska kajor runt trädens bara grenar.
Mot alpstugan där förtäring ska intas.
Uråldrig utsikt över Vättern frysta vatten.
Ett par vackra ögon med grönt och brunt som hoppas och skuttar som vilda ungar.
Efter två timmar vill jag plötsligt vara ensam, måste det.
En blurrig tågresa, varken på väg bort eller hem, natten mörk.
Jag vill gråta över en hink.
