Inte ensam så länge sedan 1999

20 dagars ensamhet börjar nu.
Först grät jag i den regniga natten.
Sen drömde jag.
Sen väckte katten mig.
Hon var så vacker och full av svullna fästingar.
Jag förstod att det ännu fanns någon i den här världen som behövde mig, lite lagom.
Jag lyssnade på tystnaden och gick ner i köket.
Allt stod kvar som jag lämnat det i går kväll.
Det var en underbar insikt, då fylldes jag av lust att gå genom hela skogen och komma ut på andra sidan. Då gjorde jag det.