Bruksandan

Jag vrids tillbaka i mej själv till en tid för 20 år sedan,
jag har just gått in i skymningslandet mellan barn och vuxen och det finns ingen som kan leda mej.
Jag vet inte själv att jag behöver en guide, jag är bara vilsen.
Plötsligt ser jag mej själv och allt som händer runt omkring mej med nakna ögon, det är skrämmande och hotfullt, jag kan bara försöka att inte synas och inte ta plats.
Ingen kommer någonsin att bli kär i mej, jag kommer aldrig ha sex, allt som jag kan och vet är mindre värt.
Jag vill passa in för att känna samhörighet, fast jag känner mej egentligen inte hemma. Jag vill att min pappa ska göra kalla såser, att vi ska ha en grill, en ny bil, träningsoveraller i blankt tyg.
Vi har inget av det, vi är olik alla andra. Jag älskar min pappa så jag kan dö, men jag vill vara normal.
Jag skalar ner mej själv till grå så att jag smälter in lite grann i de andra gråskalorna, jag tar plågsamt kål på mitt lilla lekfulla barn inuti mej själv.
Alla med mej är mer döda än levande.

På invigningen av nya torget i Smedjebacken sitter jag i och tittar på mina barn i lekparken, när det kommer en fullgubbe.
Jag låssas inte se honom men han insisterar.
Han kan spanska och portugisiska och när en stiff, tillknäppt man i tenniströja går förbi skriker fullgubben till honom " Här kommer prosten!!"
Och fullgubben bryr sej inte ett jävla dugg om vad någon tycker om honom!
Han leker att han är muslim och bugar mot Mecka, han sjunger "Bessa mi mucho" det högsta han kan.
Han är så fri och så levande, tyvärr tack vare alkohol.En skötare från hans hem kommer förbi, hon vill få med honom att äta lunch, "Nej jag vill inte äta, jag vill leva!" ropar han.
Jag vill vara så, fast utan att va på fyllan.
Jag vill inte lura mej själv att tro att jag måste vara som de andra.
Vare sej det är alternativa hippies eller lagoma Smedjebacksbor.