Jag har blivit fostermor till en liten enögd gässling vara mamma inte ville veta av den. Inte heller äggkläcknings-

kycklingarna välkomnade den. Så nu bor den i en låda i vårt kök. Och historien upprepar sig, dofterna och det gulliga pipet och rarheten. Kärt att ha någon mer att ta hand om!

Långa rader mat

Palett av grönsaker till lunch på Solvik där jag jobbar i köket. Alla ska vara glada!

Hur kan man känna sej så lycklig och glad i ett ögonblick? Här står jag och pillar med brännande nässlor i mitt stora kalla kök i skogen till en soppa. Hela dagen har jag grävt och burit, jord och sten. Snart kommer min fina kompis Sara på besök och ska sova över. Jag känner mej fri, glad, uppfylld och tacksam.

Ett päron in perfection

Är det inte vackert? Bladet sitter fast som om den vore konstgjort.

Jag är så glad att jag har ett jobb där såna vackra skapelser kan ses och uppmärksammas. 

Glad påsk önskar alla fåglar! Snön ligger kvar i skogens skugga. Kläderna luktar påskrök, påskharen smyger under fullmånen. Ögonen går i kors.

20 dagar senare.
Jag är pollenallergisk.
Vad är mening med att vara allergisk mot naturen?
Jag menar den egentliga meningen.
Nu när allt börjar spritta, då blir jag och alla andra allergos
helt spaka och trötta.
Precis tvärtemot,
mot vad man borde.
Jag vägrar acceptera.
Prövar ikväll att lägga tallbarr i vatten för att dricka i morgonbitti, det ska visst hjälpa.
Fösöker sluta äta vetemjöl.
Senare när björkarna savar, tappa på sav och dricka varje dag.
Ta antihistamintabletter.
Astmaspray.
Skölja näsan.
Skölja håret.
Stänga fönstren.

Hänga ut med fjortisar

Imorgon ska jag åka med min sons klass till dokumentärfilmfestivalen Tempo i Stockholm.
Jag ska spendera dagen med ett gäng 14-15 åringar och hålla reda på att de alla kommer fram och in i biosalongen.
14 åringar är ganska oförutsägbara och ombytliga, om det inte var för att jag själv var 14 år en gång skulle jag nog inte förstå mycket av deras beteende. Det är knappt att jag gör det ändå. Denna oförmåga till kommunikation, denna inåtvända egotunnel de tycks vandra i, hur dealar man med den?
Jag minns att jag råkade höra min egen pappa när jag var fjorton, prata med sin kompis om mej. Pappa suckade och sa "ja vafan ska man göra? Hur jag än beter mej är det fel."
Deras tystnad av samförstånd gjorde ont i mitt hjärta. För jag kunde inte annat! Jag var tvungen att stänga ute honom och sätta upp en mur av skydd. Mot vad? Nåt som höll på att ta form där inne, någon slags integritet antar jag. Det ska jag komma ihåg när jag vankar här hemma utanför min tonårings dörr och undrar hur man tar sig in.
och i morgon ska jag vara snäll.