Vissa människor håller sina tummar så kärleksfullt vilande mor pekfingrets översida ibland. Som om de medvetet lagt sina älskade tummar ner i en smekning när de behövts. Ibland lyfter de lätt på tummen och trummar den lite lätt och oregelbundet som i ett tyst hum, hum. Andra tummar har inte alls denna sfär av självkärlek fint sig, de bara finns eller är i vägen. Vissa händers fingrar har en fortsättning uppåt, som om de kunde fortsätta växa ut i luften om med fick. Andra slutar stumt vid fingerspetsarna.
I fantasin får jag göra ett blindtest, bara se händerna men inte resten av människan. Jag ska artbestämma personen bakom handen. Vad är det egentligen jag ska uttyda? Om handen arbetat, om den är sjuk, om den är sliten eller välbehållen, om den är älskad av sin människa. Har handen gjort orätt, har den smekt? Vissa ärver sina föräldrars händer rakt av, kvinnor får sina fäders händer och tvärtom.
I hela mitt liv har jag smygtittat på händer med största intresse. Jag kunde ofta komma ihåg hur händerna såg ut i efterhand på de människor jag mött. Om de gestikulerade och hur de gjorde gester eller om de höll händerna stilla medan de pratade. En dag tittade jag plötsligt ner på min egen hand och insåg att min tumme var en kopia av min pappas tumme. Hur kunde jag missa det?
