Kommer hit igen. Vill berätta om hur det är att komma hem till ett hus som jag inte varit i under den ljuvaste tiden från hägg till syren, från rosor till gullregn, från akleja till maskros. 

Hur jag först kör på en okänd väg mot Skinnskatteberg för att köpa två herrcyklar som är till salu på Facebook.Vad är det här för trakter, Västmanland på gränsen till Dalarna, vilka människor lever här? 

Så många vackra byar mitt ute skogen som bara finns där och ingen ser dem, njuter av hur extremt gulliga och naturskönt det är. 

När jag kommer fram till mitt eget hus när det redan är sent, vräker lasten ur bilen, vill se allt som slagit ut. Gräset är halvmeter och mer högt, det kommer ta många timmar att klippa ner det, att tukta så att man kan ta sig fram. Jag har känt ensamhet förr här så många gånger, att jag ju egentligen vill dela det här med andra. Men  nu är det är bara jag och katterna som brummar och gnider sig i gräset av fröjd, följer efter mig när jag provcyklar min nya cykel till brevlådan. Ett vildsvin springer ut på vägen när jag kör nerförsbacken mot trevägskorset. Det är enormt och svart, har siluetten av en seriefigur när den dundrar fram över gruset. 

Och det är bara det som händer den första kvällen, inget mer, tystanden och stillheten rusar i kroppen, så van vid att det alltid pågår något annat som har människor eller trafik att göra. Här är det bara jag som går runt och tittar på allt som växt sig så stort, högt och frodigt ur jorden, fastän vintern här är så evighetslång och kall så finns allt detta liv spirande i backen under tiden. Ljuvt, vackert att se.