Sjuk, hösten är kall, barnen är hemma hela dagen. Lägenhet.
En kanin som vill in, gula löv i ögonhöjd från högsta våningen.
Jag skriver en dikt varje natt innan jag ska sova. Jag lagar middag, jag läser
obegriplig grammatik som går in i ena ögat och ut genom öronen. Våndas över tentan
som finns tillgänglig nu, men som jag inte har ro att börja med.
Vill vara en dam i en tv-serie på 20-talet i vit klänning på sommarnöje.
Dagdrömmer om det efter att ha sett "Den goda viljan"på svts öppna arkiv.
En matriark som styr och ställer och vet var skåpet ska stå. Som dricker punsch
och spelar kort, har stora exotiska krukväxter som hänger över kanten på äkta mattor
och mörkröda skinnfotöljer i sitt stora bibliotek. (Fanns det på 20-talet?)
Jag älskar det teatrala dialogerna, som faller så naturligt och uttänkt. Jag vill också bara
prata om väsentligheter,  jag vill också bara höra viktiga saker berättas.
Det blir väl till att drömma sig bort i tv-serier hela vintern.
Ska det vara så här nu tills i april? Svårt att acceptera måste jag medge, sommaren var
inte tillräckligt varm och lång och stor. Jag är så svensk, men vädret lär jag mig inte acceptera.
 Gonatt gå in in i drömmen

en dikt om dagen

Tillsammans med en vän har jag ett fantistiskt månadslångt projekt. Varje dag sen två veckor skriver vi en dikt och skickar till varann i ett sms. Det får inte vara en gammal dikt, den måste vara skriven idag, och det behöver inte var bra eller vara något speciellt. Bara vårt bästa att dela varje dag.
Ungefär vid klockan 23 får jag iväg min dikt, jag kan inte påstå att det jag åstadkommit hittills är särskilt strålande, men jag är så glad att jag kommer ihåg att skriva varje dag och att det känns så roligt och givande. Och jag vet att jag läst någonstans att om en skriver hundra dikter ska en vara glad om 10 är okej. På det här sättet lyfter min kompis och jag varandra varje dag! Och vi får båda bekräftelse och blir lästa. Kan ej bli bättre!

Uppdatering gagging höstrusk

Tjillevippen!
Här vare natt. Har vare läggdags igen, som vanligt.
Lilla mor vaken efter barnen somnat i det ljuva tysta. Att höra väggklockan ticka är fridsamt.
Nästa dag trillande hitåt, det går så bra. Lilla månen lyser bakom hyreshusen, det går också bra.
Jag vill känna livets mening strömma, men är det sant att livets mening är att leva livet? Så enkelt. Att orka göra det, och fullfölja det. Nog med utmaning, det är gott nog. Livets mening är att leva livet. Kanske skratta lite mer vore en möjlighet, leka lite mer, skoja?  Jag tycker själv att jag är väldigt rolig. Jag skrattar jättemycket åt mina egna skämt ibland, det är väl lite pinsamt?
Jag ska försöka skratta lite mer åt andras skämt från och med nu, det kan vara ett delmål för ett mer meningsfull levene. Ge skratt, det är fint! Det går ju att fejka skratt om jag inte tycker det är roligt på riktigt, men det hörs ju att en fejkar. Eller hur? Och då är det v e r k l i g e n inte roligt längre. Kanske räcker med ett stort, varmt, hjärtligt leende, men då måste en lyssna ordentligt så en kan le på rätt ställen, annars blir det också underligt. Nä, bäst att va sig själv, vem nu det är... var?

Tonande glottal frikativ bland annat

Det är så konstigt. Jag vill kunna det här! Just det här är kanske inte det svåraste, men det är ett exempel.

fonem (IPA)	grafem	lång allofon	kort allofon	allofon i komplementär distribution med huvudallofonen
/i/	⟨i⟩	[iː] vit	[ɪ] vitt
/e/	⟨e⟩	[eː] be	[e] bett
/ɛ/	⟨ä⟩, ⟨e⟩	[ɛː] nät	[ɛ] nätt	[æː] här [æ] värk
/y/	⟨y⟩	[yː] ny	[ʏ] nytt
/ø/	⟨ö⟩	[øː] köl	[ø] köld	[œː] mör [œ] mörk
/ʉ̟/	⟨u⟩	[ʉ̟] hut	[ɵ] hutt
/u/	⟨o⟩	[uː] bon	[ʊ] bonde
/o/	⟨å⟩, ⟨o⟩	[oː] låt	[ɔ] lott
/ɑ/	⟨a⟩	[ɑː] sal	[a] salt

^{Eller det här! Min hjärna knollrar sig!}

1.

Vilka konsonantfonem är frikativa, tonande?

2.

Vilka är tonande klusiler?

3.

Vad är ett glottalt ljud?

4.

Vad

är skillnaden mellan /i:/ och /

ɪ

/?

5.

Vilka långa vokaler är bakre och rundade?

6.

Ibland påverkar språkljuden varandra. Vad heter och innebär fenomenet?

 
Hur ska jag korvstoppa mig med detta plus hundratals sidor av Svenska Akademiens Språklära? Det undrar jag, gudarna vet att det kommer gå.
Det är ju så intressant, men det är redan fullt i mitt huvud.

Den här veckan har jag fyllt 43, 4+3=7
Jag har haft tre kalas, tre dagar i rad.
Hela förra helgen lagade jag mat kändes det som, och fick hjälp av min äldsta son.
Jag ville bjuda mina kvinnliga vänner. Jag ville bjuda, men det är svårt att ta emot själv, konstigt att bli uppvaktad. Inte för att en gjort nåt bra, utan för att ha blivit född och för att ha blivit sig själv. Det är kanske ändå den största bedrift en människa gör i sitt liv.
Vi satt i mitt trånga kök som känns som en husvagn, det kom många vänner och många barn.
Jag fick massor av bubbel, vackra blommor och böcker och choklad. 

Jag somnade ganska lycklig på kvällen och nästa dag var min riktiga födelsedag. Jag önskade mig en enda sak av mina tre söner, frukost på sängen. Men det blev pannkaka av alltihop, klockan 8 kom min yngsta son och skakade mig vaken, "Mamma mamma vi har försovit oss!" Aaaahhh! Klockan 8 skulle vi vara på hans skolutflykt, med metspö, matsäck och badkläder! Bara att kasta sig in i bilen och dra! När jag kom hem kokade min mellanson kaffe, jag fick gå och lägga mig och så kom han och hans storebror sjungande och firade mig ändå. Rörande för hjärtat med en skrovlig sång från sina barn! Sen åkte jag till stan med min käraste och gick i solen och var kär och glad, mötte min bror och min mor gick på restaurang och drack vin. Solen lyste och Stockholm var underbart som det är ibland. Succe, succe, succe.
Stor och vuxen medelålders, på väg framåt, inte bakåt.



Dagen efter min födelsedag gjorde vi picknick med bonusfamilj under den grå himlen vid sjön. X, nya fruar och barn. Jag har två pappor till barnen och den ena har just fått ett till barn. Tårta, kaffe, blommor, choklad. Vi rullade hem. Slut på det roliga. Sen blev allt kaos i slutet av veckan när jag kom in på en reservplats på utbildningen jag helst ville gå, och fick ett jobberbjudande samma dag, som verkade helt spännande och jag bara låg och stirrade i taket och fattade inte vad som var meningen med de här möjligheterna. Sen bestämde jag mig för att köra som jag tänkt från början, istället för att få hjärnblödning av nya val. Kanske klokt, eller dumt. The who lives får see.

Stora Moren blues

Jag kommer tillbaka från Dalarna. Kör den långa raksträckan från Fagersta med de blå bergen i ryggen. Ser inte i backspegeln. Det är bara jag som lever med navelsträngen kvar till dessa trakter, min ursprungsfamilj har lämnat skogarna för länge sen, de kommer aldrig tillbaka till faluröda hus och vidsträckta kalhyggen. Men jag kan inte släppa taget, fast det är både smärtsamt och melankoliskt, fast det är så ensamt och tyst bland granarna.

De stora skogarnas tystnad, jag älskar den. Får mitt hjärta att darra och min själ att sjunga. Men det är något krampaktigt med att hålla kvar det som är gammalt och utslitet, det som ingen annan vill ha, lump och gamla hus.

Det är mamma och pappa, det är min barndom bland ängar och slåtterlador, längst dikesrenar och kohagar. Jag försöker återskapa något, en stillbild av paradiset.

Men allt bara växer igen, mera kamp än njutning för att upprätthålla drömmen.

För nu står ett knarrande, längtande hus i skogsbrynet och väntar på att jag ska bry mig om, för jag blev kär vid första ögonkastet. Det var i november och golvet var det hål i, taket var det hål i, väggarna var klösta och rivna, träden växte tätt mot huskroppen som viskade ”Kom, rädda mig, jag ska fortsätta andas för dig och dina barn!" Jag kunde inte motstå, jag ville inget hellre än att bry mig om den här platsen 200 meter över havet i tiomilaskogen. Mina rötter ville så gärna komma åter till ursprunget.

Nu sprutar slyn upp ur marken runt det här gamla timmerhuset, nässlor höga som tolvåringar står stolta och välkomnar mig till midsommar. En panikartad känsla av att inte bemästra den vilda naturen som tränger sig på. Jag orkar inte med vildheten, den får bo i skogen bakom knuten, här ska det vara tuktat och framkomligt på vuxet vis. Men jag är bara en liten människa, ett oansvarigt barn som mycket hellre plockar smultron i dikeskanten än upprätthåller gräsmatta. Det är både med lättnad och sorg jag lämnar Stora Moren varje gång, åker ifrån mig själv och mitt smäktande hjärtas visa, som stannar kvar under granarna.

När jag kör in genom Järna vaknar jag till, är det verkligen här jag lever mitt liv? I den här raka, uppstyrda asfalten, med tågspår och ordning. Det här har ingenting med mig att göra. Genast vill jag vända om, får torgskräck, blir paranoid i mitt köksfönster. Jag har inte varit synlig för okända människaögon på så många dagar. Här finns de överallt.

Men långsamt, eftersom timmarna går, stillnar även denna oro, stillnar till anpassning. Även här är vackert, här finns människor som jag vill vara bland. Här vill mina barn leka i betongen och köpa pizza, åka pendeltåg till stan och bli tonåringar.

Men jag var inte färdig där i skogen, jag behöver dit igen för att känna efter på riktigt.

Nu framstår Dalalivet som en slöjklädd dröm, hur jag cyklar genom den ljusa natten längst grusvägen till Fragg. Inte en bil, inte en människa, bara det torra gruset som skvätter runt däcken. Lysande lupiner, prästkragar, klöver, grodor, vattendrag, grönska, grönska.

I min Järna lägenhet brusar det i fläktsystemet och i Norrtunaskog skäller en råbock, påminner mig om att det vilda finns överallt, att jag inte är lämnad i fred. Jag öppnar fönstret för att höra den, längtar till den, vi är samma.

Kasta mig mellan världarna, som ett litet fågelbo.

Tiden går... det är det där med att var personlig eller inte vara det som är mitt ständiga dilemma.
Jag vill inte vara för personlig, men har svårt att se hur en text kan bli intressant om den inte är.
Det är natt iallafall, mellan väggarna, mellan grannarna.
Jag har varit borta en vecka på Irland, när jag kom hem igår var mina grannbarn ute på gården.
Vi pratade om sommarlovet och att jag varit bortrest. Senare på kvällen var de fortfarande ute när jag skulle åka till min kille "Var ska du?" ropade de tvärs över gården. "var ska du åka nu då?" "Till min kille", sa jag. "VA?" sa dom. "TILL MIN KILLE" skrek jag så det ekade mellan husen. Kände att nu vill jag verkligen dra, jag vill inte dela mitt liv med alla grannar. På tal om att vara personlig. Samma känsla återkommer varje försommar, när livet tar en annan form och alla är ute hela tiden, har mer koll på varann. Jag vill vara ensam i skogen, fast samtidigt vill jag inte. Vet hur jag brukar bli, rastlös, ensamångest, ledsen. Det meningslösa i det ensamma.
Det är ändå sommar och det regnar och solen lyser om vartannat, det är så ljuvligt grönt och det var på Irland också. Jag skriver mer om Irland, men här kommer lite bilder därifrån.