Stora Moren blues

Jag kommer tillbaka från Dalarna. Kör den långa raksträckan från Fagersta med de blå bergen i ryggen. Ser inte i backspegeln. Det är bara jag som lever med navelsträngen kvar till dessa trakter, min ursprungsfamilj har lämnat skogarna för länge sen, de kommer aldrig tillbaka till faluröda hus och vidsträckta kalhyggen. Men jag kan inte släppa taget, fast det är både smärtsamt och melankoliskt, fast det är så ensamt och tyst bland granarna.

De stora skogarnas tystnad, jag älskar den. Får mitt hjärta att darra och min själ att sjunga. Men det är något krampaktigt med att hålla kvar det som är gammalt och utslitet, det som ingen annan vill ha, lump och gamla hus.

Det är mamma och pappa, det är min barndom bland ängar och slåtterlador, längst dikesrenar och kohagar. Jag försöker återskapa något, en stillbild av paradiset.

Men allt bara växer igen, mera kamp än njutning för att upprätthålla drömmen.

För nu står ett knarrande, längtande hus i skogsbrynet och väntar på att jag ska bry mig om, för jag blev kär vid första ögonkastet. Det var i november och golvet var det hål i, taket var det hål i, väggarna var klösta och rivna, träden växte tätt mot huskroppen som viskade ”Kom, rädda mig, jag ska fortsätta andas för dig och dina barn!" Jag kunde inte motstå, jag ville inget hellre än att bry mig om den här platsen 200 meter över havet i tiomilaskogen. Mina rötter ville så gärna komma åter till ursprunget.

Nu sprutar slyn upp ur marken runt det här gamla timmerhuset, nässlor höga som tolvåringar står stolta och välkomnar mig till midsommar. En panikartad känsla av att inte bemästra den vilda naturen som tränger sig på. Jag orkar inte med vildheten, den får bo i skogen bakom knuten, här ska det vara tuktat och framkomligt på vuxet vis. Men jag är bara en liten människa, ett oansvarigt barn som mycket hellre plockar smultron i dikeskanten än upprätthåller gräsmatta. Det är både med lättnad och sorg jag lämnar Stora Moren varje gång, åker ifrån mig själv och mitt smäktande hjärtas visa, som stannar kvar under granarna.

När jag kör in genom Järna vaknar jag till, är det verkligen här jag lever mitt liv? I den här raka, uppstyrda asfalten, med tågspår och ordning. Det här har ingenting med mig att göra. Genast vill jag vända om, får torgskräck, blir paranoid i mitt köksfönster. Jag har inte varit synlig för okända människaögon på så många dagar. Här finns de överallt.

Men långsamt, eftersom timmarna går, stillnar även denna oro, stillnar till anpassning. Även här är vackert, här finns människor som jag vill vara bland. Här vill mina barn leka i betongen och köpa pizza, åka pendeltåg till stan och bli tonåringar.

Men jag var inte färdig där i skogen, jag behöver dit igen för att känna efter på riktigt.

Nu framstår Dalalivet som en slöjklädd dröm, hur jag cyklar genom den ljusa natten längst grusvägen till Fragg. Inte en bil, inte en människa, bara det torra gruset som skvätter runt däcken. Lysande lupiner, prästkragar, klöver, grodor, vattendrag, grönska, grönska.

I min Järna lägenhet brusar det i fläktsystemet och i Norrtunaskog skäller en råbock, påminner mig om att det vilda finns överallt, att jag inte är lämnad i fred. Jag öppnar fönstret för att höra den, längtar till den, vi är samma.

Kasta mig mellan världarna, som ett litet fågelbo.