Detta uttjatade konstaterande, att varje år häpna så dant över att våren kommer till slut efter den hänsynslösa vinters kyla och mörker.
Det går helt enkelt inte som människa att sluta förundras över det tvära kast som vinter till vår innebär i vårt land. Så nära nordpolen, så långt från ekvators tropiska värme, så långt bort från världens myllrande, kokande mittpunkt, här uppe i den kalla nord blir vi så glada och tacksamma och yra av lycka när solen ä n t l i g e n lyser på oss igen.
Jag blir helt galen faktiskt. Vill springa ut och skrika och rulla mig, blir tokig och kan inte koncentrera mig, inte sitta still, inte plugga, inte planera, jag vill bara vara i våren!
Det är inte konstig att den här laddade tiden också framkallar ångest hos många människor, för den är obarmhärtig på ett annat sätt än vintern. Det finns ingenstans att gömma sig för det starka ljuset, det tränger in överallt, avslöjar och uppmanar.
Visst måste det väl ändå vara så att klimatet, vädret som omger en under en livstid påverkar hur man blir som människa? Så det är min fråga till existensen idag, denna maxade soliga söndag i början av mars, vad gör det med oss nordbor att våren kommer? Vad händer i oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar