Det fula och fjuttiga i att jämföra sig med andra och känna sig sämre.
Känna att en är mindre värd, har ett tråkigt liv och inte vara med i händelsernas centrum.
Alla känner troligtvis så emellanåt (eller jämt) men ingen vill tillstå det, jag är ganska säker på att det är vanligt hos många nutidsmänniskor att känna så.
Jag har skrivit om det;
Jag jämför mig inte
med de lyckliga längre
De som självgoda vandra
under paradisträden
Jag håller krampaktigt tag
om dina långa armar
För du vet
vad svårt är
Det är en kontradikting dikt, för jag jämför mig visst, men det är något skönt med att säga att en inte gör det, att jag kommit över det= inte sant. Men i dikten finns det ändå någon som jaget kan vara med, och inte släpper taget om, den med ångest- igenkänning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar