Julkalas

Det känns i efterhand som jag var på ett dygnslångt juläventyr.
Lämnade jag lägenheten, där mitt liv utspelar sig mestadels av årets mörka tid (förutom arbete.) Packade jag bilen med allt från klackskor och paket till finsk kålrotslåda och eldtunna, for jag över bron till Mörkö i sol och rimfrostgnister och där drog julaftonskarusellen igång ungefär vid färjan till Oaxen.

De sista åren har jag inte tyckt att julen är så rolig.
Vad hände? Jag älskade den hela min barndom, den var magisk, underbar, innerligt. Den blev tyngd av kraven på mig själv som mamma, att göra den magisk för mina barn, så som jag fick den när jag var liten. Att stå för hela den där härligheten själv och känna mig ensam i det. Går det att ha det roligt och lekfullt och samtidigt vara husmor?
Mina föräldrar gjorde julen bra, andra saker gjorde de inte så bra, men julen. De lät den ha en uns magi, även om de själva var ganska ospirituella ateister. Kanske levde en gammal folktro kvar i dem, för på gården där vi bodde satte vi alltid ut gröt till tomten. Jag och min bror la strumpor vid sängkanten som hade paket i sig när vi vaknade. , Även när jag blev ganska stor, var det inte helt självklart att det var mams och paps som la något i dem.
De la mandlar i gröten utan att låssas om det, de klädde granen natten innan dopparedagen, så när vi kom ner på morgonen stod den där och tindrade. 

Kanske är det för jag legat sjuk i några coronaveckor och kommit till mig. Kanske har jag faktiskt kommit till mig av coviden och fixade därför en massa julgrejer, för att jag ville det. Och för att jag sen delade hela julplanen med flera vuxna i en gruppchatt på facebook, där alla kom med gulliga synpukter om tidsscheman och rätter att laga. (Modernt) Och att det inte var hemma hos mig. Och att det blev sol och minusgrader. Och jag fick vara med mina tre barn och deras pappor, och första pappans nya kvinna och barn, samt en god vän med sina vuxna barn. Tokbra alltihop och sen var det plötsligt över, och jag for hem och fann mig själv sittande vid köksbordet i min lägenhet igen, som efter en ganska härlig storm som dragit förbi. Denna laddade högtid när människor känner av både den stora ensamhetens värsta och gemenskapens sköna. Nu är den över.