En sådan morgon, det går inte att förneka skönheten i den.
Det liksom sprängfyllda ljuset som ändå är milt, värmen som slår emot direkt
utanför ytterdörren. Tusen fåglars sång, duvor, göken, trastar, domherren,
tranorna skriar långt borta. Annars tystnad, två bilar körde förbi igår
eftermiddag, annars stilla. Som jag längtat! En längtan som är oresonlig och
oförklarlig. Det finns bara jag som vill hit, år efter år, det är känslan av
att tillhöra ett landskap. En ton som klingar genom allt, jag känner den inne i
cellerna. Den slår ann när bergen tornar upp sig framför mig på vägen, jag
kommer körande söderifrån, suger tag i mellangärdet och sjunger mig närmare och
närmare. Jag är rädd när jag kör genom min barndomsby, här är alla kvar och de
SER mig, jag vill inte bli sedd av människor jag vill till granarna och de
vilda djuren. Det har regnat, kanske igår, gräset är ännu fuktigt runt huset
när jag kommer fram. Nästan allt jag planterat skjuter självklart upp ur
marken, tulpanerna har blivit uppätna av rådjuren, men annars står krolliljor,
riddarsporre, löjtnantshjärta, gulltörel, såpnejlikan, rosor, klematisar i full
kraft redo att explodera i blom och färg. Så många nyanser av grönt skimmer i
trädens kronor, gullregnet dröjer, majestätiskt och visst.
Jag ska sova ensam här i natt, det skrämmer mig, inne i
huset blir mörkret utanför hotfullt, jag känner mig som ett fångat djur i den
upplysta lådan. Hoppas alla seriemördare tittar på serier, hoppas alla
psykopater är för trötta i kväll. Det osannolika i att just i natt skulle de
komma hit, långt ute i ödemarken, men chansen finns…
Kvinnlig nedärvd rädsla, den ska bekämpas och övervinnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar