La Francia

Att det är möjligt att färdas mellan världar så snabbt och enkelt, från en timme till den andra är jag på fransk mark och går på fransk jord. Allt är vänligt, vackert, enkelt, vilsamt och underbart.

Jag är i en dröm hos min vän Sara i ett gammalt stenhus några mil söder om Paris där tiden verkar stå still bygatan ser ut som den gjort de senaste århundraden, förutom några moderna lyktstolpar. 

Vi åker till staden Dordogne och köper musslor och ost på onsdagsmarknaden, dricker en cafe creme i solen på torget, för att vi kan, för att vi är privilegierade och har semester. 

Allt är lika dyrt eller dyrare än hemma, hur har alla råd? Sara berättar att den franska regeringen har bestämt att priset på kyckling och bröd inte får överstiga ett visst pris, alla måste ha råd att äta sig mätta. Därför har en normal baguette krymt i storlek istället och är ungefär hälften så stor som den brukade vara. Jag drabbas inte av det, står utanför, jag är bara en besökare, en turist som har råd med flygbiljett fast man inte borde flyga. Hemma däremot är jag drabbad, där är min lön slut långt innan månaden och jag jämför priser i matappen innan jag ska storhandla på fredagen. Men nu, i eftermiddagssolen sitter jag under kastanjen i den vackra övervuxna trädgården och min ända oro är de feta kastanjerna som faller tunga och hårda mot datorskärmen när en fransk liten vind drar förbi. 

Läsa dikt i Folkets park

 

Imorgon kommer jag läsa mina dikter i Söderbärke Folkets Park tillsammans med Niklas Hegfalk. 

Niklas är den ena halvan av duon Bells Fell Silent, de har gjort en bakgrundsdrone som samspelar med dikterna. Stor publik, varm sensommardag, Barkens vatten, Folkpark som jag varit i så många gånger som ung tonåring i Söderbärke. Det blir spännande och kul att medverka. Jag är också ganska nervigas. 

 

Kommer hit igen. Vill berätta om hur det är att komma hem till ett hus som jag inte varit i under den ljuvaste tiden från hägg till syren, från rosor till gullregn, från akleja till maskros. 

Hur jag först kör på en okänd väg mot Skinnskatteberg för att köpa två herrcyklar som är till salu på Facebook.Vad är det här för trakter, Västmanland på gränsen till Dalarna, vilka människor lever här? 

Så många vackra byar mitt ute skogen som bara finns där och ingen ser dem, njuter av hur extremt gulliga och naturskönt det är. 

När jag kommer fram till mitt eget hus när det redan är sent, vräker lasten ur bilen, vill se allt som slagit ut. Gräset är halvmeter och mer högt, det kommer ta många timmar att klippa ner det, att tukta så att man kan ta sig fram. Jag har känt ensamhet förr här så många gånger, att jag ju egentligen vill dela det här med andra. Men  nu är det är bara jag och katterna som brummar och gnider sig i gräset av fröjd, följer efter mig när jag provcyklar min nya cykel till brevlådan. Ett vildsvin springer ut på vägen när jag kör nerförsbacken mot trevägskorset. Det är enormt och svart, har siluetten av en seriefigur när den dundrar fram över gruset. 

Och det är bara det som händer den första kvällen, inget mer, tystanden och stillheten rusar i kroppen, så van vid att det alltid pågår något annat som har människor eller trafik att göra. Här är det bara jag som går runt och tittar på allt som växt sig så stort, högt och frodigt ur jorden, fastän vintern här är så evighetslång och kall så finns allt detta liv spirande i backen under tiden. Ljuvt, vackert att se. 

Om händer

Människors händer är det finaste jag vet att titta på. Förstås ögon, men ändå, händerna berättar så mycket. Hela livet har jag sneglat på händer, minns hur de ser ut, hur de för sig, hur de beter sig. Oftast utan åsikt, mer som ett betraktande och konstaterande. Vissa tilltalar mig förstås mer. Gissar jag deras uppgifter i livet, vad de varit med om, de vardagliga uppgifter de utför, deras glädje och smärta. 

Har förstått att händer blir grövre och större av fysiskt arbete och förtvinar av motsatsen. Att fingrar böjer sig och sträcker sig mot ljuset, anstränger sig och vilar. Hur händerna kan vara våra receptorer eller inte nyttjas alls. Hur handens möjligheter påverkar våra liv och hur vi utformar livet utifrån vilka händer vi har. 

Så märkligt då, efter snart 50 år när jag tittar min 78-årige pappas tumme och inser att den är precis lik min. Att jag aldrig sett det innan... Jag var så upptagen av alla andra andras tummar. 

Alarm, allert, läs mera bok!

Här ligger jag på soffan och läser "Madame Bovary" men tror jag är på den engelska heden för nyss läste jag "Svindlande höjder" som utspelar sig där. Sistnämnda roman blev värre och värre och mer och mer våldsam, jag stod nästan inte ut till slut. Skönt att det bara är en bok! Likaväl kan en bok gå långt in i benmärgen på en och påverka tankarna, nattens drömmar och hur man för resten av sitt liv ser på världen. Den makten har faktiskt litteratur och det är väl enastående! Synd bara att folk läser mindre och mindre och här i västvärlden där vi så länge kunnat skryta med alla barns rätt till utbildning och noll analfabetism finns nu ett uttryck som är alarmerande aktuellt "funktionell analfabetism". Att inte kunna göra sig förstådd tillräckligt eller själv förstå text i den utsträckning som behövs för att leva ett normalt liv som vuxen i vårt informationsamhälle. Vad ska vi göra? Unga läser inte böcker längre, det finns knappt några bokslukare kvar. Ingen orkar flera sidor upp och ner av text sammanfogad till en berättelse, det måste gå så snabbt, det får inte bli långsamt och för sakta. Oj oj oj, jag vill inte vara med i den världen, men det finns inte så mycket att välja på. Vilken tillbakagång! Att äga språket är att ha makt över sitt liv, att kunna skriva och förstå vad andra skriver är rikedom. Vad blir det för framtid utan när människor slutar läsa? 

Fasta eller alla hjärtans dag

Idag är det både Askonsdag och Valentines day. Första dagen av 40 fram till påsk för fasta i den kristna/katolska tron. Jag tycker om tanken på av avstå saker för att gynna något annat i sig själv. Det betyder att tänka till, att ta ett beslut, att stå fast inuti sig, vilket inte är så lätt för många av oss människor.

Här finns en fastekalender från Svenska kyrkan som man kan titta på och ta hjälp av. 

att vara Robinson

 Jag har just läst Robinson Crusoe på den litteraturkurs jag går. Som barn läste någon av mina föräldrar den för mig och jag har också läst den för mina barn. Men nu först förstår jag hur viktig den har varit som inspiration, drömmen om att klara sig själv, att vara självförsörjande, att bo på landet, att ta tillvara på det som finns i naturen. Och inte är det bara jag som blivit sporrad av Robinsons äventyr-  hela världen! Allt från "Om du fick ta med dig tre saker till en öde ö, vad skulle det vara?" till TV programmet Robinson, många filmer om en ensam man i naturen som måste klara sig själv, andra romaner, hela idéen om att vända sig bort från samhället och bli sin egen i ett tinyhouse eller en timmerkoja, mannen i skogen. Kanske till och med Pippi Långstrump. 

Hur Robinson går runt på ön och letar efter sånt som han kan använda, hur han fraktar allt han kommer över från det övergivna skeppsvraket på en flotte in till land, hur han undersöker och uppfinner det ena efter det andra för att göra sin tillvaro dräglig på ön. Så inspirerande, man vill liksom göra det själv!

Sen har vi förstås det andra, det som blir mer fokus på när man pratar om det typisika för boken i den tid den skrevs,  hur kolonialismen finns med så stark och så accepterad, Robinsons nedlåtande syn på Fredag som han tar sig ann och ska göra en civiliserad människa av. Avsaknaden av kvinnor, Robinson gifter sig i sista kapitlet och det enda vi får veta om hans hustru är att "hon var ett gott parti". Kul för henne. 

Men Robinson, jag förlåter dig nästan allt. Det är tack vare dig mina dagdrömmar finns om att bo på landet, odla, hålla några djur och klara mig på lite, en dag blir det kanske tvunget på riktigt.