Det är tufft ekonomiskt att vara ensamstående för mig.
Jag jobbar så mycket jag kan och orkar, men pengarna räcker ändå inte till. De första månaderna det var så fick jag panik, två veckor kvar till lön och redan pank! Men eftersom tiden gått har jag anpassat mig. Det har blivit normalt. Så länge vi har mat kvar antar jag att läget är under kontroll.
Jag har alltid prioriterat frihet, och frihet har inte varit pengar, utan tid. Men det blir ingen riktig frihet
utan ekonomisk trygghet, iallafall inte när en har barn. Pengarna är som bränsle, de vill användas och brinna upp, de är så förgängliga. Så nu har jag bestämt att skaffa mig ett riktigt jobb, måste bara gå i skolan i 4 år först. Det är lite sent påkommet kanske, men nej förresten det går jättebra! Redo att sätta igång vid 47 det blir perfekt.

När det är fredag börjar barnvecka igen, eller slutar.
Dessa barn som flyttar emellan med Ikeakassar och ryggsäck. Var det det bästa jag kunde ge dem? Jag stödjer mig på en doktorsavhandling som jag lyckades hitta i nåt dammigt hörn av google.
Där stod det att av alla tänkbara varianter när föräldrar skiljer sig, är delad vårdnad och halva tiden var, det bästa för barnen. Om inte föräldrarna lyckas ha kvar ett hem till ungarna och själva flytta in och ut, vilket jag inte hört en enda människa som gör. Hallå, finns det?
Det verkade i avhandlingen som om speciellt viktigt är det för pojkar att ha den kontinuerliga kontakten med sina pappor, för att bli dugliga medborgare i vuxenlivet.
Kan det vara så att det är sant? Om jag tänker på de vuxna män jag har omkring mig och deras förhållande till sina pappor, så verkar de ha varit högst frånvarande i flera fall. Med jobb eller missbruk oftast. Men de flesta av har blivit dugliga fäder trots detta, kanske en generationsfråga också. Det finns massor av odugliga mammor också förstås, men det verkar genom historien som om förväntningarna på mödrar varit högre, kanske har det gjort oss dugliga av reflex.
Så självkritisk som jag är i min mammaroll har jag inte heller hört andra pappor vara. Där i mot om många mammor som är. Det är som om det osynliga oket av förväntningarna på oss gör oss självkritiska per automatik. Kanske det inte är så konstigt, ingen mår bra av förväntningar.
Varje gång det blir barnvecka hos mig tänker jag, nu har jag chansen att göra bättre, jag ska verkligen försöka den här gången. Anstränga mig, träna, praktisera, öva.
Heja mamma friskt humör
det är du som susen gör
Mammma Mamma Mamma!!!

Fullmånen över Norrtuna. Goda dagar, många i sträck. Det är ovanligt. Börjar tänka "varför är jag så nöjd?" Bara det där Nöjd-ordet i sig själv är ju provocerande. Jo, ja kanske för att mina barn mår ganska bra och fröna gror i sin lilla jord, jag har planer om att resa, det är snart sommar. Trevligheter, ett ganska okomplicerat liv just nu, bara tack å ta emot, det lär ju falla igen.
Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb, jag älskar min arbetskamrat som ger mig så mycket utrymme och låter mig vara jag. Jag älskar att se och prata med barn varje dag som kommer in i köket där jag jobbar. De är så fulla av kvitter och tok och magiskt tänkande. Jag tycker om att bo där jag bor, kanske jag inte identifierar mig så mycket med det, men det pågår och här är jag ju, gör inget för att komma härifrån. Och skogen är vacker och alldeles utanför fönstret.

Våren blir inte till i år. Står och darrar lika oförlöst som jag.
Redan för flera månader sen låg jag i torrt gräs och såg upp mot den bleka solen.
Låg mot marken och drömde om gröna blad och suset blad grässtrån.
Den där dikten av Karin Boje som citeras ofta, om att det gör ont när knoppar brista, den är som en klyscha, men en sann klyscha. Så vacker den är. 

 Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Jag har känt mig så himla ledsen idag.

En stor gråt har pockat och trängt på i bröstet från det att jag vaknade. Jag har känt mig helt bakis och sjuk fast jag inte var full igår och fast jag just blivit frisk. Då måste vara pms tänkte jag, men det verkar inte heller stämma enligt kalendern.

Jag går bara runt och känner mig vimmelkantigt ledsen hela morgonen utan att det finns en logisk förklaring.

Jag läser nyhetsuppdateringarna, registrerar informationen.

Jag ska köra till Dalarna med barnen den här dagen, det är råddigt och hosta och påsklov men jag måste få se krokusarna blomma runt det faluröda huset i skogen, jag måste få känna doften av torrt gräs och förmultnad vinterkompost. Jag kör iväg för att handla och tanka och hämta barn.

Några afrikaner på väg upp till Norrtuna från pendeln. De ser så allvarliga ut allihop, eller inbillar jag mig? Flaggorna som hänger på halv stång vid brandstationen, jag småhulkar när jag kör förbi.

Det kommer så nära, som krig, inte det absurda eller meningslösa i att en ensam människa sätter skräck i ett helt land genom sin handling, inte just det, men vad det gör med oss människor.

Jag som älskar folkdräkt, melankoliska fioler från VästerDalarna och gamla serier om fattigsverige. Inte betyder det att jag älskar Sverige just. Vad är Sverige? Vad är det att älska Sverige?

Jag älskar den mänskliga själen och allt som kan födas ur den.

Själen som måste få sjunga och flyga, annars finns den inte.

Jag älskar att vi måste prata med varandra annars dör vi.

Jag älskar att det finns levande människor och hur vi blir påminda om livets viktigheter när det mest fasansfulla händer.

På en sekund så nära mitt eget liv. Min äldsta son som slutar praktiken klockan tre och ska gå genom city till centralen för att ta pendeln hem. Han svarar inte i telefonen. Tänk om han slutat tidigare, tänk om han tagit vägen förbi Hötorget och Drottninggatan?

Min hjärna kan hitta på vad som helst, min hjärna förbereder sig.

Inget annat är viktigt än att komma i kontakt med honom.

Jag blockerar hjärnan för annan information. Mitt barn, mitt barn!

Jag vill att alla ska samlas, alla i min familj måste sitta här på varsin stol och vara här istället för att vara på ovissa utspridda platser som jag inte vet var det är. Vi måste hålla varandra i händerna, och även om vi var osams förut så måste vi göra det nu och finna kärlek och förståelse mer än vi någonsin kunde drömma om.  Det är inte rädsla, det är att leva! Vi är ju trots allt kvar här.

Nu svarar han, men samtalet bryts direkt.

Han ringer strax upp och säger lite lojt och avspänt att han sitter vid fönstret men personalen ber honom flytta in i lokalen om ifall att. Om ifall att, det tror varken han eller jag på, va skönt ändå.

Och jag säger att jag var så orolig, han kan verkligen förstå det. Tack gode gud.

Och när jag till slut efter den långa dagen står vid min kompost i skymningen och ser att något djur har varit där och bökat och ätit och jag tittar in i skogen och slyn bara växer och gräset bara lägger sig som det vill över allt jag planterat, då förstår jag att alla rötters kraft och hela jordens jord kommer överleva oss.

Att moder jord skiter fan i vad vi gör, hon existerar obarmhärtigt vidare och det är så vackert att jag vill uppgå i henne och sluta existera, sluta finnas till i det ljuvliga universum som den lilla självupptagna fis jag är.

Vårljus.
Jag har sängen vid ett stort fönster,vaknar i tallkronorna.
Det är himmel och fåglar, en liten råbock som smyger nära hyreshusets baksida
och äter äpplen någon lämnat i mossen under björkstammarna.
Jag sitter stilla med snytpappret runt näsan när han får syn på mig.
Våra ögon möts, han böjer huvudet för att äta, släpper inte min blick höjer huvudet igen,
gör så upp och ner flera gånger, kan inte sluta oroa sig för om jag ska anfalla.
Jag vill vara fågelsången, upplösas i den. Alla mitt livs vårar rusar i bildminnen
genom skallen. Det förhoppningsfulla, det om livet lovande nyutsprungna, hur marken
börjar flämta och svälla, låter gräs och blad tränga upp till värme och ljus.
Av allt detta är jag del, på det minnet har jag överlevt vintern förstår jag nu.

Utvärdering efter 1 och 1/2 år som ensamstående varannvecka mamma

Min äldsta son har bott växelvis hos mig i många år, jag har aldrig vant mig vid uppbrotten och avskeden. Nu är det svårt med alla tre varje fredag, antingen för att de kommer eller för att de ska åka. Det blir så tomt när de far, och redan i kväll märks det i oss alla att imorgon är det dags igen. Sen blir det tufft när de kommer tillbaka och ska av reagera sig allt om en vecka.
Jag skulle inte orka ha dem jämt ensam, men jag önskar samtidigt att de slapp flytta emellan.
Okej, utvärdering var det.
Jag är gladare.
Fattigare.
Humörsvängingar, fast mest mellan arg och glad, inte så ledsen som förr.
Skönt att bo ensam i mitt hem och bestämma allt om sitt hem, men jag känner mig ofta ensam med att ta hand om barnen. Skulle vilja ha ett kollektiv runt oss med andra vuxna som också bryr sig om mina barn. På det hela taget mest vinning, men en hel del sorg att inte vara med barnen jämt och samtidigt veta att jag inte skulle orka det ensam. Mina kära barn, de är så himla roliga och jobbiga och jag är en så hopplöst jobbig morsa som försöker och försöker varenda mammavecka.