Fackelvandring

i skogen till ett berg med eld och stenar, mjuk mossa och barnen som leker i mörkret. Det är äkta fredagsmys, ingen kommer ihåg att det finns chips och film 

där hemma i lägenheten. 

När jag var ung bodde jag i Dublin ett tag. Det hände så mycket under den tiden.
Jag växte till mig och förstod en massa saker om mig själv och min omvärld.
Jag mötte massor av människor som inte kunde ha funnits någon annanstans. Jag liftade runt på Irland och såg platser och landskap från sagor, jag lärde mig att dricka jättestora guinness och röka hemrullade cigg, lärde mig alla Robin Hoodfilmens repliker utantill och att ta hand om små irländska barn. Jag har inte varit  där på 21 år, och nu känner jag jättestarkt att jag måste återvända.
Det är någonting där jag ska hämta eller uppleva, kanske glömde jag något kvar?
Precis nu sitter jag och kollar biljetter, känner mig lite ensam och rädd att fara dit själv. Men jag ska bara göra det ändå. Då plinglingar det i mobilen "Klara vill du följa med till Irland sista veckan i maj?"

Små steg i snön

Jag har aldrig velat skriva för personligt här, det har känts utlämnade att allt hamnar, gud vet var
i yttre rymden! Så jag har inte skrivit om att den här hösten har varit den mest maxat jobbiga i mitt vuxna liv, för att jag skilt mig. Efter 11 års förhållande. Det är vad allt kretsat kring de senaste månaderna, min stora sorg och förtvivlan. Nu tänker jag att det är ändå värt att skriva om det. Det händer så mycket i mig som är spännande i smärtan och värt att nedteckna. Som kan vara till goda för någon annan som tittar in här ibland.
Jag vill framåt inte bakåt, men smärtan håller mig kvar. Jag har inte tillräckligt bra redskap för att bara ta framåtkliv. Allt som heter svartsjuka, offerroll, ångestattack, dålig självkänsla osv. erfarar jag.
Men emellanåt känner jag att ljuset rinner in, det går inte att hejda för jag har ett stort ljus i bröstet som vill vara där, kanske är det överlevnad. Det  är alla gamla sår som öppnats igen. Som blivit påminda när samma sak händer en gång till.
Jag blev lämnad, övergiven som barn, där sitter det onda fast, det har aldrig läkts helt.
Vad man kan göra för att komma vidare? Låta smärtan och ångesten få ta plats, inte fly ifrån den säger de kloka. Släpp allt annat, gå in i smärtan, stanna. Till slut lär sig kroppen att det inte är farligt, att man inte dör.
Jag har såååå svårt att göra det här! Men varför? Varför inte bara göra det ändå? Det är som om hjärnan är inkörd på ett spår och vägrar byta.
Små små steg framåt i snön.

Nu har jag flyttat in i min x-mans hus. Här sitter ingen sorg i väggarna.

Här finns bara rena ytor och rekreationsmöjligheter. Elden i spisen vispar sig långsamt genom kvällningen och utanför de stora panoramafönstren ligger vita fält blottade, ensamma. Jag sitter om natten och försöker greppa rummet. Det är något vilsamt med att inte ha något investerat på en plats där man är.

Här är jag fri. Som i skogen. Men också lika ensam som fälten.

Det är januari som harvar sig fram, min värsta fiende har jag alltid intalat mig. Men för skrivande och inåtvändhet är du bäst. Dagar i ändlöst mörker som ska leda in i våren, en liten ljusstrimma närmare för varje dag. Kan det bli vackrare?

Alla mina barn vill vara i det här huset, fast det är så tyst och ensamt, kyrkolikt.

Passa på med lyx, säger vi. Passa på, tids nog måste vi tillbaka till lägenheten, köket som i en husvagn, grannarnas musik genom ventilerna, ytterdörren vidöppen mot det ekande trapphuset och jag som vrålar tio gånger om dagen ”Stäng dörren!”

Jag svävar emellan. Var jag är spelar egentligen ingen roll.

Skjut upp tiden. Hjärtat är alltid här.

Hjärtat är alltid här.

                                                                     Nyårsrit

Samlar jag fuktigt bränsle i skymningen för att elda upp det gamla, det ska utplånas och bli till aska.

Här är stranden här är himlen som rodnar men inte skäms.

Här är bergen, havet, himlen, stranden, mina vittnen.

Jag bränner de gamla orden bakom stenar, skriver ner nya på vita blad i en vit bok.

Jag ritar en ring av beskydd runt mig själv i sanden, drar upp runt kroppen.

Det kommer hundra får i dalgången, deras klockor klingar och klonkar, ropen från fåraherden ekar som ett sövande mantra, upprepas och försvinner bort när flocken försvinner till andra sidan berget.

Kan vad som helst bli sant om jag ber om det? I just den här skymningen, vid just det här Medelhavet kan det. Det är en lätthet som går med mig tillbaka. Något hoppfullt, ljust. Jag har lovat mig själv att försöka, jag vill in på insidan, det är där det måste börja och sluta.

I morse vaknade jag i ett kolsvart rum, men fönsterluckorna slängdes snart upp av ett barn och ljuset strålade in som från himmelriket, jag fick hålla för ögonen för att inte bli blind. I gryningssömnen hade jag anat fåglarna, de sjöng på något vis oigenkännligt paradisiskt. Långa utdragna toner från magiska flöjter jag aldrig hört.

Jag borde rullat ur sängen och gått ut till dem, men istället låg jag kvar och drömde om övergivna hus i Sverige.

Vi har lämnat La sierra de Madrid och åkt genom hela landet söderut till Almeria, Cabo de Gato, Rodarquilar. Här är ökenland, men öknen blommar. Här är sand och röd sten, men så levande och grönt. Jag vill erövra landskapet, stega igenom det helt och hållet för att inte missa något i den stora dalen med bergen omkring och havet framför. Men den här morgonen börjar med en underskön joggingtur, jag och två entusiastiska barn ska utforska markerna. Våra fötter slår i örter vid varje steg, timjan, malört, lavendel, kanske rosmarin, allt växer här i små kompakta busk. Dofterna stiger upp i näsan med värmen. Luften darrar. Vi är bedövade och lyckliga. Vi springer upp för daggiga gräskullar och ner på andra sidan, ser urgröpta små grottor i bergen och havet glittrande långt där nedanför. Det finns lila, rosa, gula blommor överallt, en lökväxt som ser ut som långa sparris, det ÄR sparris! Det finns en husruin med en oändligt djup brunn bredvid. Vi kastar stenar som faller i evighet innan de når botten.

Det finns ingen hejd på hur härlig känslan av att vara här är! Mitt i detta överskådliga landskap blir man landskapet. Vi studsar hit och dit, svettas i nackarna, i pannorna.

När vi står högst uppe på en av kullarna får vi syn på en lång rad av något som ser ut som bikupor där nere. Det är förstås därför det blommar så ljuvligt, tusentals bin pollinerar och drar runt i växterna hela dagarna.

På vägen ner kommer vi närmare bikuporna, jag vill se om det är verkligen är liv i dem. Och det är det sannerligen, massor av bin vid flustren på alla.

”Gå inte för nära!” ropar Ilja över axeln, han springer en bit före Elvin och mig, vi är ungefär 5 meter ifrån kuporna. Just då får jag ett stick i nacken, det börjar surra ilsket runt huvudet. Shit! ”Spring Elvin!” ropar jag överrumplad.

Elvin springer om mig och börjar skrika i panik, han har flera bin på ryggen ser jag och han håller handen för nacken. Han har fått ett stick på samma ställe som jag.

Han skriker och skriker. Jag springer det fortaste jag kan, försöker hinna i ifatt honom men han far iväg som en galen skrikande raket.

Vi kommer ut på en grusväg, jag lyckas springa ifatt och tvingar honom att stanna, det finns inga bin runt oss längre. Säger åt honom att stå stilla och andas ner i magen. Han kan inte, det var för läskigt, han kan inte sluta hyperventilera. Han har ett litet stick i nacken, jag får instinkten att suga på det. När jag gör det illskriker han, det blir ett litet sugmärke kring sticket istället. Ilja har lagt benen på ryggen och flytt, han är redan hemma när vi kommer, och har fått ett stick i huvudet.

Jag tycker egentligen att det hela är ganska komiskt, men det tycker inte Elvin och Ilja. Men är det inte lite komiskt när något som är helt underbart blir en skräckfilm? Det skulle inte ens vara en trovärdig skräckfilm, brytet är för drastiskt, ingen skulle tro på det. På kvällen tänker jag på hur Elvin upplevt det, hur ensam man kan känna sig när man blir rädd eller panikslagen och en uppspelt morsa ska försöka fixa situationen. Vi måste nog göra om det imorgon i terapeutiskt syfte, så att de örtklädda markerna kring Rodarquilar inte för evigt blir förknippade med denna dramatiska morgonjogg.

Barnen är vana vid att äta lunch på la Palomeras. I somras var de här varje dag med farfar. De kryssar självsäkert in mellan borden och tar platserna i hörnet där man ser ut över lokalen men ändå har tv:n i ögonvrån. Det är bara jag som är överväldigad, tycker allt är så festligt och osvenskt. Ett stort sällskap på ungefär tjugo personer sitter vid ett dukat långbord, hojtar och lever om. När en ny kvinna med ett barn anländer till sällskapet, jublar alla och klappar i händerna en lång stund. Halva bordet är barnbord, männen sitter för sig själva längst bort från barnen och kvinnorna emellan.

Antonio, servitören i 60 års åldern lågmält belevad och inte lika entusiastisk som förr, med översta knapparna uppknäppta i den vita skjortan. Jag anar hans håriga bröst där under och en doft av eau de Cologne som sveper över bordet när han böjer sig över mig och lägger ut besticken på pappersduken. Han är ganska oimponerad av sina lunchgäster, men på ett sympatiskt sätt.

Det sitter ett par under fönstret, kvinnan är så vacker, jag kan inte sluta titta på henne.

Hon ser ut som något uppstigen ur havet, mer havslik än människolik. Hennes kropp är enorm, men som en barbaform eller en gigantisk kägla, helt klädd i rött. Hennes ögon sitter brett isär i det äppelformade ansiktet och hennes mun är som en röd, glansig puss.

Hennes lilla man är väldigt liten och ganska intetsägande bredvid henne, de pratar inte med varandra utan sitter och iakttar alla medan de drar brödbitar i såsresterna på tallriken. Det är så okej att inte ha något att säga varandra på en spansk lunchrestaurang.

Det finns en annan man som jag känner igen, han sitter ensam vid ett litet bord, ser han inte lite ledsen ut? Han är finklädd i vit skjorta och kavaj, han har en peruk på huvudet, den är rödbrun i färgen och sitter väldigt långt bak. Han ser både komisk och sorglig ut i den där peruken. Som en karaktär från en cirkus på 30-talet.

Nu vet jag, jag har sett honom förut med sin fru, de bor i samma område som farfar. Jag viskar till Andres om han vet var frun är, hon har visst blivit sjuk.

Nu äter han lunch varje dag på La Palomeras precis som farfar. De sitter här måndag till söndag vid varsitt bord och pratar inte speciellt mycket med varann. Farfar är inte så social av sig, men han vill heller inte sitta ensam hemma.

Han spenderar hela dagen här, kommer innan lunch och går hem sent på kvällen. Sitter med ett glas och tittar på tv:n här från hörnet, eller spelar bort lite mynt på någon av spelautomaterna.

Det är på något vis rörande, även om jag inte skulle vilja byta. Men hellre ensam bland levande människor på La Palomeras än ensam i en tyst lägenhet, det skulle nog alla välja.

Jag ska komma ihåg La Palomeras om min ålderdom blir ensam, då kommer jag tillbaka med min lilla pension. Då hyr jag en liten lägenhet och börjar röka cigarr. Varje dag går jag ner till restaurangen och småflirtar med Antonio som har blivit 90… nä det får bli med hans son som är i samma ålder som jag.

Men nu är det dags för första rätten, räkor i urholkad ananas. Verkar helt normalt på La Palomeras en måndag.