Man måste tro på att man förtjänar gott. Det gör inte riktigt jag. Men det ska bli ändring på det. Så som idag ska det var. Sitta i skuggan under vindruvstaket på min faders innergård och läsa en bok, cykla till havet och bada i det lättsaltade vattnet. Förstås går ju bara när det är sommar... Glömde visst det.
En blogg om den poetiska vardagen för en ensamstående mamma från Dalaskogen som bor i lägenhet i Järna och skriver dikt.
torsdag 13 augusti 2015
tisdag 4 augusti 2015
tisdag 14 juli 2015
Elreparatören jobbar natt
Här ska det bli elagregat med så mycket kräm i att getterna flyger, tänker jag sen.
Jag har ingen aning om el, känner mej mest rädd för den. Men nu ska jag förstå från grunden med några sköna elstötar, det ingår i lärandet.
Var kommer den ut? Var kommer den in? Strålar den liksom ut ur alla glapp?
lördag 11 juli 2015
Allmoge målar
Nymålad dörr med katt om natten. Jag kom just hem från grannen där det var spelmanstämma.
Jag cyklade tillbaka genom skogen på en tidlös grusväg. Spanade in dörren som jag just målat igen när jag kom hem. Den ser fin ut, men inte klart än linoljefärg behöver strykas flera gånger tunna lager och det tar ett par dagar att torka emellan. okragul är färgen.
Gick bättre att måla om man dricker ett glas vin med jordgubbe i.
Och på eftermiddan kom en granntupp å höna för att bo ett tag. Tuppen var alldeles blodig för han har varit i slagsmål med annan tupp. Tack höna för fint ägg!
torsdag 9 juli 2015
Inte ensam så länge sedan 1999
20 dagars ensamhet börjar nu.
Först grät jag i den regniga natten.
Sen drömde jag.
Sen väckte katten mig.
Hon var så vacker och full av svullna fästingar.
Jag förstod att det ännu fanns någon i den här världen som behövde mig, lite lagom.
Jag lyssnade på tystnaden och gick ner i köket.
Allt stod kvar som jag lämnat det i går kväll.
Det var en underbar insikt, då fylldes jag av lust att gå genom hela skogen och komma ut på andra sidan. Då gjorde jag det.
Först grät jag i den regniga natten.
Sen drömde jag.
Sen väckte katten mig.
Hon var så vacker och full av svullna fästingar.
Jag förstod att det ännu fanns någon i den här världen som behövde mig, lite lagom.
Jag lyssnade på tystnaden och gick ner i köket.
Allt stod kvar som jag lämnat det i går kväll.
Det var en underbar insikt, då fylldes jag av lust att gå genom hela skogen och komma ut på andra sidan. Då gjorde jag det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)