Sierra de Madrid

Jag sitter i skuggan på La club Social och dricker öl. Runt de ferrariröda plastborden omkring mig  sitter män i  små klasar och röker med uppkavlade skjortärmar. De halvhänger vant över borden eller lutar sig bakåt i stolarna med benen brett isär, håller självsäkert i de immiga glasen där ölen skummar begärligt. Ibland ropar nån av dem till småflickorna som badar i poolen bredvid. Flickorna svarar inte men männen får genast gehör av andra män, en förstående nickning eller ett halvsnett flin.
De är här med flickorna, deras döttrar eller barnbarn. De har ansvaret den här sommarlovsdagen, medan mammorna jobbar och mormödrarna stryker tvätt eller förbereder lunchen där hemma i förmiddagssvalkan.
Från baren serveras en varm tortilla de patata på en bit bröd till ölen den här förmiddagen.
Det är barägarens mamma som står i köket, utan fläkt men med fönstren öppna. Den söta stekdoften av lök sipprar ut i strida strömmar och blandar sig med tuja och cigarettrök.
En av gubbarna lånar en vattenpistol av ett barn som kommer förbi, han pumpar den full i smyg i poolen och fyrar av en lång stråle rakt in mellan borden. Strålen piskar en av gubbarna rakt i bröstet och de hesa asgarven låter inte vänta på sig från alla håll. Det är som en teater, ett folklustspel där jag själv spelar med. Männen spelar stereotypa machistas som har barnasinnet kvar och jag spelar den bleka nordbon med en politiskt korrekt jämnställdhetsagenda, som inte tycker om oväntade vattenpistolsanfall. När jag samlar ihop mina saker för att gå, ser jag i ögonvrån hur männen nickar flinande mot mig och sen mot honom som fortfarande håller i vattenpistolen.

Men han skjuter inte av.

Mat-tantens inlägg

Jag skriver nåt. Efter många månader tyst. Det var som om min föreställningen 

om vad blogg är, hindrade mej. Men nu är jag fri, nu tycker jag att man kan skriva vad som helst. Plötsligt tycker jag det istället. 

Igår började mitt nya jobb som mat-tant.

Inte riktigt i den klassiska bemärkelsen kanske, men med samma arbetsuppgifter ungefär. Inga järpar här, lappsskojs, leverstuvning, fiskbullar, blodpudding, torsk med äggsås eller kassler. Ingen självklar uppskopning till barnen på led. Istället en slags fri utdelning av vegetarisk mat från biodynamiska grönsakerer som vuxit i skolans egen trädgård. Vackert, ljust och personligt. Jag tycker om det. Och sakta men säkert börjar jag foga mej, efter sommarens lustfyllda dagar, tillsammans med övriga familjemedlemmar in i höstterminens fåra. Acceptera och till och med tycka om tanker på det kontinuerliga och praktiska i att samma jämna rutin ska upprepas vareviga dag under hela året.

Vi är i Skåne och jag vill inte åka hem.

Helst skulle jag stanna vid havet där tusentals fåglar sjunger i snåren och vattnet dansar i bäcken. Här växer vattenmynta och mandelblom, hagtornen blommar och det tokgröna gräset spritter ur backen. Friheten, att inte vara hemma och gå i samma gamla hjulspår för jämnan. Att vidga ögat med den oändliga horisont framför sej. Att känna sej fri och obunden. Att vara runt pappa, som tålmodigt låter timmarna gå i verkstan med barnen. Plötsligt lossnar inlandsisen och börjar sakta smälta, porla och droppa. Ta mej med.

Vår!

Jag har nog aldrig haft ett så långt blogguppehåll. Vad är det som händer?

Livet ändrar dej, om det känts viktigt förut att upprätthålla bloggandet så gör det definitivt inte det längre. Speciellt om man inte har nån särskild inriktning som jag, om bloggen handlar i största allmänhet om ens liv. Gäsp... Har vi läst det förut? 

K o m m e d n å t n y t t.

Nej, det kom inget nytt ur den här människan, det var samma gamla tugg årstid in och ut.

Lite sorgligt låter det allt, men kanske heter det självinsikt.

Jag har nog aldrig skrivit så lite och så sällan här.
Allt är för privat.
Eller så händer det ingenting.

Miljöombyte

Ibland friskar det upp att ge sej i av hemifrån. Och när jag inser att bubblan  jag rör mej i, hemmet, dagis, skolan, hönsen, Konsum, jobbet ibland, är rätt begränsad då känns det ännu mer viktigt att komma UT se nåt annat. Vi åkte till fjärilarna i Hagaparken.

Det var magiskt! Och jag hade kunnat njuta länge till om det inte var för att barnen tyckte det var varmt och lite äckligt med de stora pappersliknade fjärilarna som flög runt överallt.

Vi stack till söder istället, till lekplatsen vid Nytorget. Vi, lantisar i stan. Jag tittar på kändisar med barn. Jag låssas att jag inte känner igen dem. Även om man är från landet vill man ju inte verka dum.

Men om alls ser lika ut i Järna där jag bor(vilket de egentligen inte gör) så ser alla verkligen lika ut vid Nytorget. Och jag känner mej som en främling bland alla människor. Som om jag vänt mej bort från min samtid. Och ändå, det som etsar sej kvar i mitt minne efter dagen är texten som stod på toadörren på den trendiga Urban delibaren "är du medveten om dina medelklasspriviliger?"