Idag har jag bevittnat något sorgligt. Mina kycklingar bor granne med en stor linderögrismamma som varit gravid hela hösten. Igår kväll födde hon fram kultingarna och jag kom dit i mörkret för att släcka åt hönsen och blev den första som fick se dom.
En av dom låg långt utanför boet på marken, jag visste inte vad jag skulle göra, svingade mej över nätet och lyfte upp den för att ge den till morsan.
Jag har aldrig hållt i en gris, hur den kändes i mina händer! Helt kompakt och lite varm, den började illvråla! Jag blev skraj att mamman skulle bli arg på mej eller bita kanske, så jag slängde till henne ungen lite tafatt och studsade över staketet igen. Såg inte så bra hur det gick vidare, det var så mörkt, ville bara ringa de som har stället och berätta. Så råkade det bli jag som kom först i morse igen, lyckades inte få med mej någon av barnen. Trots att jag lockade med nyfödda grisungar.
Tur det, för alls hade dött! De låg utspridda runt mamman under halmen alldeles döda. Åh! Det var så sorgligt att se. Varför händer det så? Det som skulle bli allas julkultingar blev bara en ensam, ledsen sugga som dödat sina ungar.
Jag som inte kunde motstå två små sorgsna halmgrisar på loppisens halva priset härom dagen, det är ju dom små döda ser jag nu.
Och som Robin sa, som äger grismamman, har man grisuppfödning med massor av grisar så händer ju sånt här ibland, men har man bara en gris blir det väldigt sorgesamt....
