Det var det här jag ville.

Nu sitter jag på dasset och det blåser utanför, jag har stängt dörren. Bara jag är här. Undrar när dom kommer hem, hinner jag slappna av? Är det ens värt att försöka? Allt blommar och doftar, bjuder ut sej i färg och sprakande. Nu vänder ljuset, de små dagarna av livet trillar på. Om jag känner mej ensam så är jag ensam, om jag känner mej glad, så är jag glad. Här är jag iallafall instängd i skogen. Det finns ingen horisont att springa mot. Bara mitt eget mörker att gå in i. Då gör jag det.

Vi anländer om natten till vårt hus i skogen. Jag blir inte upprörd när jag ser gräsmattans en meter höga gräset vajja i vinden. Det var väntat, och jag har redan tänkt på det i bilen. inte stressa upp mej, en sak i taget....Ett ord slår an i mitt inre, jobba, jobba, jobba.

Jag ska aldrig vila. 

Jag ska lia, jag ska räffsa, jag ska gräsklippa. Sen ska jag göra ordning det som ska bli tv-rum. Innan fredag, för då är det midsommar. Men innan dess kommer hönorna och de nykläckta kycklingarna. Så jag måste bygga ett hönshus och en hönsgård innan torsdag. 

Sen måste jag tömma allt i herbret så att vi kan ställa alla verktyg där, för nu står de i hallen så man inte kommer in i huset. 

Men barnen är hungriga hela tiden och sover inte förena klockan halv 12, på kvällen. Dessutom bråkar dom och slår sej var 5 min, så jag måste komma och lösa konflikt, bära, laga mat, diska, plocka undan, plocka fram. 

Jag ville ju det här! Jag ville ju så gärna ha ett hus, jag ville ju så gärna ha barn! Men varför var det ingen som varnade mej? Som såg mej stadigt i ögonen och sa " det kommer bli så HÄR... Vill du verkligen det?"

Och när jag ligger och somnar min yngsta son, minns jag mej själv som barn. Kanske 8 år. Helt bedårande fri! Utan tyngd på mina axlar. Jag springer på stigar och vägar runt min faders gård. Allt som är, är NU och här med mej, allt som växer ur jorden är jag. Träden och stenarna, skogens sus, mina ben som för för mej genom det höga gräset. Hon är nästan helt borta, den där vackra lilla flickan. Ändå förnimmar jag det som hon såg. Ändå önskar jag att jag var hon istället.

                                                   

De här tre böckerna ska jag läsa i sommar.

SKA jag.
Det kan bli nog så svårt ska jag säga, med allt annat som pockar...
Härom dagen lyssnade jag på bokcirkeln i P1, så bra och inspirerande smalprogram där en grupp författare läser klassiker och pratar om dom. Då läser de just "En dåres försvarstal" och de fick mej att vilja sluka boken direkt! Skriver för över hundra år sedan handlar den om ett svårt kärleksförhållande, förväntningar, krav, plikt, sexualitet, kvinnlig frigörelse osv. ALLT som är spännande, som jag tycker ... Och Strindberg också, denne kaxige, svenska kvinnohatarskald som jag aldrig haft något intresse för. Nu tycks han full av självinsikt och mod.

Jag dammar bakom böckerna. Det gör jag en gång om året när vi till min förbannelse hyr ut lägenheten över sommaren. Där i hyllan står den här mycket läsvärda boken som ni säkert har hemma allesammans! 

På måfå slår jag upp en sida och får dessa utmärka tips! Hur har jag egentligen kunnat leva utan detta fram till nu?

Ibland förstår man plötsligt, för ett ögonblick.
Jag ser att om det är vackert i mej, spelar det ingen roll om det är vackert utanför.
Halva mitt liv har redan gått.
Det finns ingen tid att spilla.

Almfrö på Hornsgatan, ligger som mjukt silke i drivor när vi går förbi. Fötterna har aldrig känt dess like.

 

Jag är äldst i hela Tantolunden men det gör inget. Jag tänker ändå ta tåget hem klockan tio. 

Sjukdrömmar, jag vaknar av att någon rycker i ytterdörren. Det är eftermiddag och jag har sovit i flera timmar. Jag drömde om en pojke som hette Janos...
Just nu passar det inte att bli sjuk, jag vet inte när det skulle passa bra? Men inte nu iallfall.
Lägenheten ska tömmas, jag måste städa bakom spisen, allt ska klaffa och det är skolavslutning också.
Som vanligt vill jag något annat. Jag vill bli bonde och jag vill sitta i Tantolunden med mina vänner och dricka cava. Sommaren rycker i mej, nervöst och rusigt. "Kom nu då! Kom med! Du har ju inte ens plockat några liljekonvaljer! Hur kunde du glömma bort det!"
Allt det hinner jag tänka några sekunder innan jag rusar upp ur sängen och öppnar dörren för familjen som varit och badat. De snubblar in bland alla tusen skor i hallen, dom hungriga " vad blir det för mat?" Nej, jag vill inte laga mat, jag vill inte befatta mej med familj som behöver olika saker. Jag vill hellre ligga under täcket och tänka på hur synd det är om alla i Turkiet som blir sprayade av tårgas.
Jag vill tänka på bikupor och små getter som jag ska mjölka, kom inte och stör mej, jag har nog med mej själv...